Det var länge sedan sist och mycket vatten har runnit under broarna. Ska jag vara ärlig så har det nog varit mest Facebook som tagit merparten av den tid jag kunnat avsätta för social kommunikation på nätet. Men jag börjar känna för bloggen igen. Just nu sitter jag vid paddan men jag tycker nog att laptopen är bättre vid lite längre texter.

Får se hur det blir med bloggandet i fortsättningen.

Fästingar - ett otyg

I förra inlägget skröt jag över hur ädel jag är som räddar en fästing som fastnat i målarfärgen när jag målade.

Straffet för högmodet kom snabbt. I ca 1 vecka har jag haft något som irriterat mig på halsen. Trodde det var en vårta som skavde mot halsbandet. Men i förrgår bad jag min syster kolla med förstoringsglas. Det var en elak fästing som sugit mitt blod under åtskilliga dagar. Och det var en gaska stor rodnad runt bettet. Syrran tog bort fästingen som fortfarande levde och välfylld med mitt blod. Hämndlystet lät jag den gå en kvalfull död till mötes i det smältande stearinet. Genast fick jag dåligt samvete men då var det för sent att göra något åt saken.

Nu har det uppstått en en svullnad stor som en ärta under huden. När min dotter Kicki fick höra det gick hon i taket och beordrade mig genast till vårdcentralen. Jag försökte tala om att det är vanligt med svullnad vid ett fästingbett och det brukar sitta i länge. Men det gick inte hem hos henne. Så nu har jag ett nytt hot hängande över mig.

En olycka kommer sällan ensam.

Idag har jag räddat ett liv.

Idag beslöt jag mig för att det var rätt väder för att måla dörren på vår nybyggda gäststuga. Den skulle grundmålas. Det var svårare än jag trodde mest pga att jag inte hade någon bra stege. Så det tog sin rundliga tid.
Plötsligt såg jag en fästing som hade fastnat i färgen. Instinktivt tänkte jag döda den och ta bort den från dörren. Men så hejdade jag mig, Av vilken anledning hade jag rätt att ta dess liv? Han hade inte gjort mig något. Och dessutom - jag har aldrig fått någon fästing på mig trots att de finns här omkring. De undviker mig faktiskt.
Alltså tog jag försiktigt loss fästingen ur färgen och satte ner den på ett grässtrå med den förhoppningsfulla hälsningaen att de kunde gärna få undvika mig i fortsättningen också. Gissa om jag kände mig ädel resten av dagen.

Vad tiden går ....

Nu var det länge sedan jag skrev något här på bloggen. Jag har helt enkelt inte hunnit. CG.s sjukdom, Parkinsons, är ingen trevlig gäst i vårt hem. Vårt liv handlar till stor del om att anpassa oss efter den. Och det tar tid och krafter. Eftersom CG inte bör köra bil längre så blir det mycket körningar till diverse läkarbesök, provtagningar, neurogympa mm. Jag har t o m svårt att få tid att teckna tvättider.

Just nu är vi i sommarstugan och CG sover för tillfället. Det regnar och jag har ingen lust att ta tag i disken. Sitter här vid datorn och scrollar lite planlöst på allt från tidningsartiklar, Facebook och bloggar. Och råkade hamna på min egen. Upptäckte hur länge sedan det var jag besökte min egen blogg. Jag är numera rätt mycket ute på Facebook (FB) där jag har kontakt med mina barn, barnbarn och nu också barnbarnsbarn, lilla Leona, nu 1 år. De bor ju alla på annan ort och jag längtar oerhört efter dem. Och då är ju deras inlägg och bilder/filmer till stor glädje. CG:s sjukdom gör ju att vi inte kan åka så mycket ellerså långt. Jag är också med i många grupper som handlar om sådant som intresserar mig, vilket också tar tid. Funderar ibland på att minska ner på Facebookandet till förmån för bloggen. Vi får se.

Jag tycker ju om att måla men t o m det har fått stryka på foten under flera månader. Ibland undrar jag om jag håller på att bli s k "utbränd". Dåligt närminne, trötthetsattacker, svettningar, yrsel och ibland illamående. Jag borde nog gå till läkare men det blir inte av. Det finns liksom bara plats för EN sjuk person i ett hushåll.

Jag märker att jag låter väldigt negativ men det finns många ljuspunkter också. Förra sommaren byggde vi en gäststuga här vid sommarstugan så att vi här skulle kunna ta emot släkt och vänner utan att det försvåras genom CG:s sjukdom. I år har jag rödmålat den och det är snart klart. Sedan ska taket läggas på och en altan byggas. Och jag har mitt finger med i allt, förstås. Men det är kul. Att vara här ute i stugan ger mig energi och jag tycker om att gå här och pyssla. Jag har tagit en hel del foton med min mobil. Tyvärr har jag inte lärt mig hur man för över bilderna till bloggen. Hoppas jag kan få hjälp vid tillfälle av min datanörd till bror. Då ska jag lägga ut någon fin bild från stugan.

Nu hör jag att CG är vaken. Det är nog dags för kaffestund.