Fästingar - ett otyg

I förra inlägget skröt jag över hur ädel jag är som räddar en fästing som fastnat i målarfärgen när jag målade.

Straffet för högmodet kom snabbt. I ca 1 vecka har jag haft något som irriterat mig på halsen. Trodde det var en vårta som skavde mot halsbandet. Men i förrgår bad jag min syster kolla med förstoringsglas. Det var en elak fästing som sugit mitt blod under åtskilliga dagar. Och det var en gaska stor rodnad runt bettet. Syrran tog bort fästingen som fortfarande levde och välfylld med mitt blod. Hämndlystet lät jag den gå en kvalfull död till mötes i det smältande stearinet. Genast fick jag dåligt samvete men då var det för sent att göra något åt saken.

Nu har det uppstått en en svullnad stor som en ärta under huden. När min dotter Kicki fick höra det gick hon i taket och beordrade mig genast till vårdcentralen. Jag försökte tala om att det är vanligt med svullnad vid ett fästingbett och det brukar sitta i länge. Men det gick inte hem hos henne. Så nu har jag ett nytt hot hängande över mig.

En olycka kommer sällan ensam.

Idag har jag räddat ett liv.

Idag beslöt jag mig för att det var rätt väder för att måla dörren på vår nybyggda gäststuga. Den skulle grundmålas. Det var svårare än jag trodde mest pga att jag inte hade någon bra stege. Så det tog sin rundliga tid.
Plötsligt såg jag en fästing som hade fastnat i färgen. Instinktivt tänkte jag döda den och ta bort den från dörren. Men så hejdade jag mig, Av vilken anledning hade jag rätt att ta dess liv? Han hade inte gjort mig något. Och dessutom - jag har aldrig fått någon fästing på mig trots att de finns här omkring. De undviker mig faktiskt.
Alltså tog jag försiktigt loss fästingen ur färgen och satte ner den på ett grässtrå med den förhoppningsfulla hälsningaen att de kunde gärna få undvika mig i fortsättningen också. Gissa om jag kände mig ädel resten av dagen.