Jag sitter ensam i vår sommarstuga. Det finns några sommarstugor till här i området och de kan svagt skönjas i grönskan. Där finns vänliga grannar och jag vet, att jag när som helst kan besöka dem och få hjälp om jag behöver det. Vilken trygghet!
Kvällen är varm, sjön ligger alldeles blank nedanför och björkarna står i full grönska runt stugan. Tänk att jag får ha det så här bra!
Men på TV-n ser jag hur människor har det på andra ställen på jorden och sorgen kryper in under skinnet. Svältande barn, översvämningar, skottskadade vuxna, självmordsbombare, nya och allt mer raffinerade vapenslag. På TV-n hörde jag nyss Stefan Edman (tack Stefan, för din underbara bok "Årsbarn med Plejaderna") kommentera regeringens nya program för att kartläggga vår beredskap för ev framtida klimatkatastrofer. Samtidigt i det lilla har jag min man, mina barn och barnbarn var och en med sina små och stora bekymmer.
Hur länge ska mitt lilla paradis få bestå - sett både globalt och lokalt? Jag får vara tacksam för den lilla stund som jag får denna andhämtning, denna ro och tystnad. Jag är övertygad om att mitt uppdrag i livet innebär lite mer än att sitta här och meditera men just nu njuter jag helt och fullt. I morgon fylls stugan med barnaröster och jag får fullt upp med plikter, men det är kära plikter. Mat, fika, samtal med vuxna, oändliga frågor från vetgiriga barn, trösta, plocka undan och helst vara överallt samtidigt.
"Verka där du står" har någon klok människa sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar