Jag ser att det nu har gått 3 veckor sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Och det andades inte precis livsglädje. Men det var kanske föraningar om att något var på gång.
Och något var det sannerligen. Jag är äldst av 4 syskon och vi är därmed en ganska stor släkt när man inkluderar äkta hälfter och alla barnbarn. Vi är dessutom ganska tajta - i alla fall "när det gäller". Som nu! Jag har stor lust att utbrista att det bara är jag och "systra mi" som står upp!
Men jag förlitar mig på den danske filosofen Martinus ord när han fick frågan hur man ska bete sig när marken gungar: "Det gäller att hålla sig på rätt köl" (Hmmm. Det där var nog inte helt ordagrant. Men meningen var sådan i alla fall. Någon kosmolog som kommer ihåg hur han uttryckte det?)
Jag har alltid haft den uppfattningen att man har en livsuppgift i varje inkarnation och jag har under många år haft den bestämda uppfattningen att för mig gäller det att utveckla förmågan till tålamod och empati. Jag må då säga att jag har fått skäppan full av tillfällen till träning och jag hoppas innerligt att jag klarar av att på rätt sätt finnas till för dom som behöver stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar