Idag var jag inbjuden till en jullunch med idel åldringar, ca 40 st, de flesta okända får mig. Samtalet flöt lätt och vi hade verkligen trevligt. Plötsligt segnade en äldre man ner vid bordet bredvid mitt, hans fru rusade till för att hålla honom uppe, någon ringde efter ambulans och ett par sjukvårdskunniga damer hjälpte till. Ambulansen kom efter ca 10 minuter och personalen rullade smidigt och tyst in en bår i den smala gången mellan borden. Vant gjorde de en undersökning av mannens vakenhetsgrad och efter ca 10 min rullades han lika tyst ut i ambulansen och 15 min senare såg vi den lämna platsen. Mycket proffsigt.
Allt detta skedde 1-2 m från mitt bord. Det skulle inte förvåna mig om det fanns några som inte ens märkte vad som pågick. Men vad som förvånar mig var hur vi andra reagerade. Medan detta pågick uppträdde vi som om inget särskilt hände, fyllde på tallrikarna, berömde maten, talade om vädret och ortens angelägenheter. Visserligen lite dämpat - men ändå! 2-mannaorkestern avvaktade, troligen för att ge oss tillfälle att begrunda och hämta oss från det inträffade. Men sedan började de spela, först lite lugna låtar därefter mer livfulla. Det slutade med att vi sjöng med i de allt mer vågade balladerna, skrattade och klappade händerna.
Hur det gick för mannen - det vet jag inte
2 kommentarer:
Ja visst är det spännande hur vi reagerar! Jag tycker det är nå't liknanade på begravningar - först gråter man ögonen ur led och sedan kan det bli hur kul som helst på fikat efteråt. Vi har nog behov av att hålla en någorlunda balans.
Anna61, du har nog rätt. Dessutom - i min ålder så har vi lärt oss att även döden hör till livet.
Skicka en kommentar