Beredskapsarbete eller arbetslöshet.

Det är förfärligt att läsa om alla dessa FAS-3-are som känner att de bara håller på med meningslösa sysselsättningar och samtidigt göder obskyra företag som lyfter stora pengar för att de arrangerar dessa meningslösa meningslösheter.

Varför inte skapa beredskapsjobb inom områden där de verkligen behövs. På TV berättades det nyss om hur multiresistenta bakterier snabbt sprids på lasaretten. Varför inte ge arbetslösa ungdomar en intensivkurs i desinficering av sjukhussängar samt noggrann sanering av rum där smitta kan finnas? De skulle göra en fantastisk samhällsnytta med rätt handledning.

Många samhällsnyttiga insatser skulle kunna reserveras för arbetslösa, arbeten som nu utförs av stressad, ofta högt utbildad sjukhuspersonal. Samtidigt skulle A-kassornas pengar kunna tillföras vården. I båda fallen är det ju fråga om skattepengar. En winwin effekt skulle skapas.

Samma omfördelning skulle kunna göras inom många andra, av det offentliga betalda områden. Som t ex järnvägen, parker mm.

Livet - min spegel

Den här bloggen ska ju vara ett andrum. Oftast har det absolut inte varit det. Jag har "pratat" politik, gnällt, varit arg, gett "goda råd" (jag är duktig på det) och skrutit om mina goda vanor. Ibland har jag varit rolig också.

De senaste dagarna har jag av omständigheterna tvingats ge mig själv ett andrum. Att hejda mig och tänka: "Vad är det jag gör?!!!" Jag upptäckte med förskräckelse att jag avrådde andra från att göra det jag själv gör! Det blev ingen vacker bild. En osminkad uppgörelse med mig själv som höll mig vaken en stor del av natten. Jag tvingades hårdhänt att inse sanningen i budskapet att livet självt är bästa läromästaren. (Läs gärna Sören Grinds bok "Livet - din spegel").

Här står jag nu med stukad självkänsla och inser att livet slagit mig på fingrarna - hårt!

Hur ska jag krångla mig ur detta?

Thai Chi igen

I går var jag i Alviks bystuga för att prova på en lektion i Thai Chi. Igen. Jag tränade Thi Chi Juan intensivt i 3 år för evigheter sedan och trodde att i alla fall lite skulle finnas kvar i kroppen. Men icke! Jag kände mig som fullständig nybörjare, Men skam den som ger sig! Nästa vecka blir det ett nytt pass. Kanske börjar hågkomsterna från de tidigare övningarna vakna ur sin slumrande tillvaro.

Tråkigt bara att vi var så få som anammat Ole Saxes inbjudan på Facebook.

Knappt tid att andas.

I mitt förra inlägg skrev jag ungefär: "Vad ska jag nu göra med all ledig tid?" Det uttrycket har jag fått all anledning att ångra.

Allt sedan vi "flyttat hem" har tiden gått åt till läkarbesök, gym, provtagning, hjälpmedelsterapeut mm. Eftersom CG inte längre bör köra bil så går en stor del av min dag åt att köra till olika aktiviter. 3-4 körningar per dag är inte ovanligt. Vi ska försöka få till ett lån av en handikappmoped som kan ta rullator också, Då kan en del tid frigöras så jag hinner med annat. Jag har så mycket jag inte hunnit med, men nu tycker jag i alla fall att det börjar lätta något. Nu kanske jag får tid att måla och läsa igen.

Tidigt i morse hände något som skrämde mig. Jag fick en kramp i benet och höften som gjorde så ont att jag blev alldeles svettig över hela kroppen. Jag är rädd att det kommer från ryggen. Under ganska lång tid har jag till och från fått kramper i andra benet som gjort väldigt ont, men inte så ont som det i morse och inte på samma sätt. Tidigare har jag ofta, men inte alltid, kunnat få kramperna att gå över genom att dricka flera glas vatten. Det har visat sig att jag har en inflammation i höften och irritation i knäet och det får jag laserbehandling för. Samt äter glucosamin och nyponpulver. Men den här krampen jag fick i morse liknar ingenting jag fått tidigare. Måste nog överväga ett läkarbesök.

Jag har inte tid att vara handikappad!