Vilket ståhej!

Vilken uppståndelse det blev för att jag deklarerade att jag - i egenskap av familjens ständiga projektledare - har sagt upp mig!

Jag styr och ställer för mycket, enligt en del. Har för mycket åsikter, är tjatig och frågar för mycket. Allt detta tydligen symptom på projektledarrollen. Och när jag nu vill ta ett steg tillbaka och ha en lite mindre framträdande roll så blir det ett oherrans oväsen. Och alla bekanta har skrämt hukat i bakgrunden. Fegisar! *ler*

Men jag hävdar att det är till allas fördel att jag trappar ner och tar några steg tillbaka. Omgivningen har blivit handikappad, dvs näst intill handlingsförlamad, slutat ta egna initiativ och det är förmodligen pga av min självpåtagna projektledarstil. Jag känner dessutom av stressen och vill definitivt inte gå in i väggen. Och pengar tjänar jag då verkligen inte på projektledarrollen. Nu får andra familjemedlemmar ta på sig mer ansvar och arbete.

Så jag tänker fortsätta att åka ut till stugan och stoppa händerna i jorden, se hur nässlorna försvinner, hallonsnåren minskas ner, samtidigt som utsikten ut mot sjön ökar. Det ger ro i sinnet och en bättre motion kan man inte tänka sig.

Jag sticker inte under stol med att det blir jobbigt för min del att undvika att blanda mig i och styra och ställa som jag gjort under så många år och börja lita på att andra tar ett större ansvar. Jag kommer att trilla dit många gånger men hoppas klara av att ta mig upp på banan igen. Kanske kommer familjemedlemmarna att påminna mig när jag trillar dit - eller?