Nu har det gått ett par dagar efter vansinnesdåden i Oslo och Utöya. Fortfarande är antalet döda inte fastställt men det är omkring 70, företrädesvis ungdomar. Händelsen är svår att förstå och mördarens övertygelse är ännu mer oförståelig. Han måste betrakta ett människoliv som helt värdelöst eftersom han rättfärdigar sitt dödande med att det var nödvändigt för att hans åsikter skulle få full uppmärksamhet. Som brickor i ett spel, bara.
Jag beundrar norrmännens fantastiskt fina sätt att bemöta detta vansinnesdåd och jag är full av beundran för statsministern Jens Stoltenbergs sätt att slå fast att människorna i Norge aldrig kommer att vika från övertygelsen om allas lika värde och rätt till ett värdigt liv.
Med sorg konstaterar jag att vi här i Sverige har börjat tumma på detta självklara synsätt. Regeringen har med sina sjukförsäkringsregler slagit fast att om man inte har jobb, inte är med i en A-kassa och dessutom är sjuk mer än de lagstadgade 365 dagarna så saknar man människovärde och ersättningen dras in. Har man fräckheten att överklaga beslutet görs en mycket snabb genomgång, ofta blir det nytt avslag och den värdelösa personen förpassas ut i kylan. Finns inte längre med i statistiken, finns helt enkelt inte. Hur rimmar det med KD:s slogan "Ett mänskligare samhälle"? Man kan undra om det är en ny djävulsk ättestupa. Man ser helt enkelt inte de som faller utanför regeringens fasta ram. De drabbade dör mycket snabbt av en sådan behandling.
Jag önskar vi hade en Jens Stoltenberg i Sverige också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar