torsdag, februari 28, 2008

Nostalgitripp

Underbart väder i dag. Våren tycks verkligen vara på väg. Dagen var som gjord för en promenad bakåt till barndomens ständigt vackert-väder-tid. C skulle på eget uppdrag så jag kunde ostört vandra i mina minnen. Jag har ju numera förmånen att bo på hemmaplan, bara 2 km från mitt barndomshem och beslöt mig för att förlägga promenaden till mina gamla tassemarker som jag inte beträtt på 30-40 år.

Med solen i ryggen vandrade jag förbi Nyheden, det villaområde som på 50-talet intog hela "Prästskogen". Därefter vidtar nya Hedslund. Jag gillar inte det namnet. Det är, enligt min mening, förbehållet byn Hedslund längre upp där travbanan finns.

Karlehags Trädgård ligger så inbjudande i backen. Hoppas de öppnar för säsongen snart.

Mitt emot travbanan ligger mitt barndomshem. De som har tagit över gården har rustat det mycket smakfull och nu märkte jag att det har tillkommit ett lusthus på gården. Glädjande. Jag svängde av in i skogen, lyckades leta reda på den nästan igenväxta vägen förbi "Vikars" och vidare förbi den numera nerlagda rävgården. Den smala vägen borde underhållas. Den finns omnämnd i gamla skrifter som den kyrkväg som ledde till kyrkan för invånarna i Gärdsjö.

Jag fortsatte den smala vägen ner mot Enån, där jag haft så många fina badminnen. I sluttningen, långt från ån, hittade jag stora bestånd av vass, den där blågröna styva sorten med kort avstånd mellan noderna. Min gamla biologilärare, Axel Björklund blir nog besviken, men jag kan faktiskt inte komma ihåg namnet på arten. Beståndet, i den backen, bör väcka förvåning hos människor som inte känner traktens historia.

Jag fortsatte över strandängarna, kom fram till "Lågbron", så liten nu och så stor när jag var liten. Vid bron hittade jag ett anslag som visade att området norr om ån avsatts som biotopskyddsområde. Verkligen glädjande. Jag vek av åt nordost och följde åns krumbukter. Hittade mina gamla stigar som jag vandrat så många gånger. Det fanns inte så många lekkamrater när jag var barn och skogen, ån och stigarna blev min fantasivärld.

Så småningom kom jag fram till "Gamla skjutbanan". Nu igenvuxet men då (för 50-60 år sedan)en öppen glänta med en liten stuga. Jag minns att jag och en kamrat vid ett tillfälle försiktigt öppnade den olåsta dörren och smög oss in. Vi rörde ingenting, med vi njöt av den förbjudna känslan. Jag trängde mig fram genom den täta slyn och mycket riktigt - grundstenarna fanns kvar. Jag minns, att de då lyste blått och har senare förstått att de var av s k Bergslagssten. Jodå, de var av ett slags glas men med grönare färg än jag minns dem.

I den solbelysta sluttningen vid "Gamla skjutbanan" dök ett vackert minne upp. Jag var liten, mycket liten. Mina föräldrar hade packat en ryggsäck med saft, en termos med kaffe och några härliga kanelbullar, för en promenad i vårsolen. Vi satte oss i en solbelyst sluttning med brunt fjolårsgräs och jag kan än i dag känna lyckan av saften och bullarna, de varma solstrålarna och lukten av mylla. Varje gång jag känner den lukten dyker det speciella minnet upp. Och det dröjer nog inte länge nu, förrän vi kommer att känna den där speciella lukten.

Jag fortsatte utefter ån och kom till ett ställe där C och jag (vi var ganska nygifta då) sent en midsommaraftons kväll faktiskt kom att förhindra ett överlagt mord (jo, jag är allvarlig nu). Det var först lite senare som vi förstod vad som varit på väg att hända. Det är länge sedan nu, parterna bör vara döda vid det här laget och det är hur som helst preskiberat.

Det här biotopskyddade området kring Enån är stort. Det är gott om stigar överallt, det är vandringsvänligt och ger vackra naturupplevelser. Numera finns det också välhållna skidspår i omgivningarna. Men de smälter fint in i naturen och skadar ingenting. Jag kunde se, att även ryttare har hittat till området. Hoppas de kan samsas om området.

På tillbakavägen sneddade jag över IK Jarls friluftområde. Många barn åkte i backarna (det är ju sportlov) och jag tänkte på hur lyckligt lottade dom är som har ett sådant underbart strövområde inom räckhåll. Jag hoppas att föräldrarna har förstånd att ta med barnen ut i denna, relativt sett, ganska orörda vildmark. Att de får lära sig att se skönheten i den svenska naturen.

Det blev en fin dag med det vackra vädret och ensam med minnena. En oförglömlig födelsedagspresent till en som redan har allt.

6 kommentarer:

Inger sa...

jaha! då var det där du var när jag tänkte göra hembesök. Efter doktorn i 12-tiden, det fanns ingen bil hemma heller, så då blev det affären, apoteket och sen hem. Men ett stort cyber-GRATTIS i alla fall. Hoppas att jag har kaffet innestående.
(Fick några tårar i ögonen när jag läste bloggen idag!)

Brittis sa...

Alla är hjärtligt välkomna på kaffe.

lillasyster sa...

Rejäl promenad både i minnet och i hemmamarkerna!
Alltför ofta man gör det, man har fullt sjå med att planera framåt, men utan det som varit, vore vi.... historielösa tomheter

lillasyster, version 2 sa...

Rejäl promenad både i minnet och i hemmamarkerna!
Alltför sällan man gör det, man har fullt sjå med att planera framåt, men utan det som varit, vore vi.... historielösa tomheter

Brittis sa...

En sådan promenad då och då rensar sinnet.

Anonym sa...

Grattis i efterskott. Mycket vacker läsning, jag blev rörd.

Kram Lena