Beredskapsarbete eller arbetslöshet.

Det är förfärligt att läsa om alla dessa FAS-3-are som känner att de bara håller på med meningslösa sysselsättningar och samtidigt göder obskyra företag som lyfter stora pengar för att de arrangerar dessa meningslösa meningslösheter.

Varför inte skapa beredskapsjobb inom områden där de verkligen behövs. På TV berättades det nyss om hur multiresistenta bakterier snabbt sprids på lasaretten. Varför inte ge arbetslösa ungdomar en intensivkurs i desinficering av sjukhussängar samt noggrann sanering av rum där smitta kan finnas? De skulle göra en fantastisk samhällsnytta med rätt handledning.

Många samhällsnyttiga insatser skulle kunna reserveras för arbetslösa, arbeten som nu utförs av stressad, ofta högt utbildad sjukhuspersonal. Samtidigt skulle A-kassornas pengar kunna tillföras vården. I båda fallen är det ju fråga om skattepengar. En winwin effekt skulle skapas.

Samma omfördelning skulle kunna göras inom många andra, av det offentliga betalda områden. Som t ex järnvägen, parker mm.

Livet - min spegel

Den här bloggen ska ju vara ett andrum. Oftast har det absolut inte varit det. Jag har "pratat" politik, gnällt, varit arg, gett "goda råd" (jag är duktig på det) och skrutit om mina goda vanor. Ibland har jag varit rolig också.

De senaste dagarna har jag av omständigheterna tvingats ge mig själv ett andrum. Att hejda mig och tänka: "Vad är det jag gör?!!!" Jag upptäckte med förskräckelse att jag avrådde andra från att göra det jag själv gör! Det blev ingen vacker bild. En osminkad uppgörelse med mig själv som höll mig vaken en stor del av natten. Jag tvingades hårdhänt att inse sanningen i budskapet att livet självt är bästa läromästaren. (Läs gärna Sören Grinds bok "Livet - din spegel").

Här står jag nu med stukad självkänsla och inser att livet slagit mig på fingrarna - hårt!

Hur ska jag krångla mig ur detta?

Thai Chi igen

I går var jag i Alviks bystuga för att prova på en lektion i Thai Chi. Igen. Jag tränade Thi Chi Juan intensivt i 3 år för evigheter sedan och trodde att i alla fall lite skulle finnas kvar i kroppen. Men icke! Jag kände mig som fullständig nybörjare, Men skam den som ger sig! Nästa vecka blir det ett nytt pass. Kanske börjar hågkomsterna från de tidigare övningarna vakna ur sin slumrande tillvaro.

Tråkigt bara att vi var så få som anammat Ole Saxes inbjudan på Facebook.

Knappt tid att andas.

I mitt förra inlägg skrev jag ungefär: "Vad ska jag nu göra med all ledig tid?" Det uttrycket har jag fått all anledning att ångra.

Allt sedan vi "flyttat hem" har tiden gått åt till läkarbesök, gym, provtagning, hjälpmedelsterapeut mm. Eftersom CG inte längre bör köra bil så går en stor del av min dag åt att köra till olika aktiviter. 3-4 körningar per dag är inte ovanligt. Vi ska försöka få till ett lån av en handikappmoped som kan ta rullator också, Då kan en del tid frigöras så jag hinner med annat. Jag har så mycket jag inte hunnit med, men nu tycker jag i alla fall att det börjar lätta något. Nu kanske jag får tid att måla och läsa igen.

Tidigt i morse hände något som skrämde mig. Jag fick en kramp i benet och höften som gjorde så ont att jag blev alldeles svettig över hela kroppen. Jag är rädd att det kommer från ryggen. Under ganska lång tid har jag till och från fått kramper i andra benet som gjort väldigt ont, men inte så ont som det i morse och inte på samma sätt. Tidigare har jag ofta, men inte alltid, kunnat få kramperna att gå över genom att dricka flera glas vatten. Det har visat sig att jag har en inflammation i höften och irritation i knäet och det får jag laserbehandling för. Samt äter glucosamin och nyponpulver. Men den här krampen jag fick i morse liknar ingenting jag fått tidigare. Måste nog överväga ett läkarbesök.

Jag har inte tid att vara handikappad!

Så där, ja. Nu är det klart.

Vad ska jag nu göra med all tillgänglig tid?!

För 2 månader sedan satt vi här i stugan och funderade på framtiden. CG:s sjukdom, Parkinsons, var för tillfället hanterbar och vi ville kunna ha det lugnt i sommarstugan även om våra barn o barnbarn är på besök. Då föddes tanken på att bygga ett s k Attefallshus (en större variant av Friggebod) då man skulle kunna söka igångsättningstillstånd fr o m 2 juli.

Så vi slog till. 2 juli satt jag med färdiga ritningar och ansökningar på kommunhusets trappa för att vara den första att lämna in. Och 14 dagar senare hade vi tillståndet i vår hand. 1 månad senare var bygget i hamn. Men jag kan ärligt säga att utan syster o svågers fantastiska hjälp hade det fortfarande varit en brädhög på gräsmattan. Min del i det hela reducerades till att åka skytteltrafik till Claes Ohlson och köpa spik mm. Och koka kaffe. Men det var kanske tur, för CG:s sjukdom förvärrades snabbt och han behövde och behöver numera mycket hjälp.

Den 31 augusti skulle vårt första barnbarnsbarn döpas i Rättviks kyrka och därefter skulle det vara kaffekalas i vår sommarstuga för drygt 20 personer och minst 8 personer skulle övernatta. Då var det nödvändigt att Lillstugan stod klar (vi valde att övernatta på lugnare ställe). Men allt klaffade perfekt och dopet blev en underbar upplevelse. Och nu, exakt 7 dagar senare har vi nyss vinkat farväl av CG:s bror och käresta som blev nästa övernattningsgrupp i Lillstugan.

Nu är det så tyst och lugnt i stugan. Vad ska vi nu göra av all tid? Inga nya besök är inplanerade. Men jag kanske ska ta det lite lugnt för jag har fått problem från ryggen(?) med ganska svår värk och kramper i benen,  Jag måste nog söka kiropraktor. Jag har också massor av bilder i kameran och mobilen som jag bör sortera och senare ska jag lägga in ett urval här på bloggen.

Jag skäms!

Det var så länge sedan jag skrev något på bloggen. Och ännu längre sedan jag läste andras alster. Som om jag inte hade något att skriva om! Jag har ju massor att berätta. Det händer massor runt omkring min lilla familj, dvs CG och mig! Och det är därför jag inte skriver. Hinner helt enkelt inte.

Jag prioriterar antagligen helt fel. Jag tillbringar alldeles för lång tid framför FaceBook (FB). Minst en timme på morgonen och en timme på kvällen. Men jag har ju barn o barnbarn och numera också ett barnbarnsbarn (ljuvliga unge!). Och deras öden måste övervakas förstås.

Kanske jag är liiite ursäktad i alla fall. Vi har nämligen ett stort projekt på gång som tar en hel del tid. Men jag berättar inte om det ännu. Det får vänta lite. Jag är väl barnslig men det tycker jag att man får vara när man är 70+.

Det är i alla fall härligt att kunna säga att CG mår bra här ute i stugan. Han har ganska lätt att ta sig fram med rullator och livet härute är enkelt och skönt. Jag har ägnat mycken tid åt att röja sly ner mot sjön. Och mer skall röjas. Jag har upptäckt hur igenväxt det blivit under de sista åren då sjukdom hindrat oss från att njuta av vår stuga. Men nu ska det röjas! Vädret har verkligen varit helt underbart - egentligen. Värmen har varit så stor så vi har inte orkat göra så mycket. Men nu har det blivit mer normala temperaturer som vi nordbor bättre tål så nu börjar vi bli mer aktiva. Vi får hoppas att det håller i sig ett tag framöver.

Uranbrytning i Rättvik?

I FaluKuriren kan man idag läsa att bolaget European Mineral Exploration AB har fått undersökningstillstånd för brytning av uran och andra metaller av Bergsstaten, ett beslutsorgan inom statliga förvaltningsmyndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning). Tillstånd till undersökning har getts till stora markområden i Rättvik, vilket hela kommunledningen i Rättvikär motståndare till. Kommunen får tydligen inte ha några åsikter innan undersökningstillstånd ges!

"Vi som kommun har inte rätt att uttrycka oss i frågor om undersökningstillstånd" säger Annette Riesbeck, kommunstyrelsens ordförande.

Nu har kommunstyrelsens allmänna utskott beslutat att överklaga Bergsstatens medgivande till European Mineral Exploration AB vars styrelse består av 2 personer med säte i Nederländerna och Storbritannien/Irland. Bolaget bildades 2013 och aktiverades i febr. 2014. 0 anställda.

Är det verkligen möjligt att kommunerna har så lite att säga till om att de inte ens får ha synpunkter på tillståndsgivning av så omfattande, milöfarlig verksamhet som uranbrytning? Som dessutom skall ledas av ett alldeles nystartat bolag utan resurser?

Nu har jag ställt till det - igen!

Efter några dagar då jag ägnat mig åt att svära över jobbiga nerladdningar så tog jag Gud i hågen och ringde "Den stora firman" och erkände att jag gått bet på nerladdningen. Officeprogrammet vägrade att snällt lägga sig på plats på min nya dator trots att jag redan betalat. (se förra inlägget).

Pengarna var dragna från kontot, det hade jag konstaterat. Så nu ville jag ha hjälp att få Office-paketet på plats. Jag måste erkänna att jag fick mycket fin och vänlig hjälp av "Den stora firman". Och de förklarade att numera måste man ha ett s k Microsoft-konto för att kunna ladda ner programmet. Så snart det var gjort så var ju problemet löst - trodde jag.

Jag tackade för mig, nerladdningen fungerade klockrent och nu skulle jag placera Office-programmet i aktivitetsfältet och därmed skulle det direkt gå att skapa mina dokument som jag ville. Men trodde ni att jag klarade av det? Inte jag, heller! Så när jag ska skapa ett dokument så är det lik förbaskat LibreOffice som startar.

Än en gång har jag sett mig överkörd som av en ångvält, stängt ner alltihopa och just nu firar jag Påsk! Och jag vägrar tänka på eländet! Jag får ta itu med problemet när det blir vardag. Tur att man är pensionär så man kan slita sitt hår därhemma och slipper skämma ut sig. (det är bara ni som vet).

Nu har jag ställt till det igen!

Jag hade ju en dator krasch för en tid sedan. Det har resulterat i en ny kraftfull laptop som nu bl a skulle få en ny upphottad variant av Office. (jag tycker att det är jättekrångligt med gratisvarianter som sedan ska sparas i div versioner som kan läsas av alla). Ska jag vara alldeles ärlig så begriper jag ingenting av det där!

Så jag kontaktade Pricerunner och såg ut det företag och den variant jag ville ha. Fyllde i alla uppgifter, betalade och väntade på nedladdning. Men sedan började eländet!! De skulle ha dom o dom uppgifterna! Uppgifter om det o det, återställningskoder, säkerhetslösen och ditt o datt. Till slut kom jag till en sida med 1000 (ja, det verkade så) råd om hur jag skulle göra för att få fram de namn, lösen och koder (gamla koder som jag glömt) som behövdes för att nedladdningen skulle ske (eller så sker den i alla fall, jag vet inte).

Till sist gav jag upp, stängde ner alltihopa, skickade ett argt mail till "Det stora företaget" och frågade hur jag skulle bete mig. Sedan gick jag ut i vardagsrummet och tittade på TV!

Nu har jag lugnat mig något och sitter nu här och kuckilurar framför datorn. Det kanske ändå hade varit bättre att fortsätta med LibreOffice.

Vernissage 5-6 april i Vuxenskolans lokaler i Rättvik.

Under temat Fred, samverkan och andligt uppvaknande ställer jag ut ett antal akrylmålningar i Vuxenskolans lokaler, Vasagatan 7A i Rättvik.

Med hjälp av en kombinaton av kurbits- och mandalamåleri försöker jag åskådliggöra vikten av fred och samverkan över gränserna och vikten av att vi vårdar både vårt fysiska liv och vårt inre andliga liv, vår själ.

Gå in på min målarblogg, Brittis ManDALAart så kan du läsa mer om mitt måleri. Klicka bara på länken i länklistan till höger så kommer du direkt in på den bloggen.

SecOp löser problemet med återvinning, avfallsberg och miljö

Avfallsbergen växer, miljön skadas och våra naturtillgångar plundras. Hur ska denna trend vändas? Vi har ju bara en jord.

 Min åsikt är att vi måste börja satsa på kvalitet på kläder o prylar. Satsa på att laga/reparera när de går sönder eller sälj till Second Opinion, "SecOp" (en ny sorts kvalitetsloppis) när vi tröttnat på prylarna/kläderna/möblerna. (Eller varför inte SeCop? =Svensk samverkan)

Lokala hantverks-/arbetstillfällen skapas över hela landet och innebär att människor som vill arbeta med händerna också får en chans till jobb. Och detta även i glesbygden! Man måste inte ha gått i högskola för att bli en duktig, efterfrågad hantverkare.

Prylarna som säljs på SecOp ska naturligtvis vara momsbefriade. Moms har ju redan betalts för varan när den var ny. En massa krånglig administration sparas.  Många människor med praktiskt handlag tvekar ofta att starta eget pga administrationen. Det är bara arbetstiden som är skattebelagd.

En sådan SecOp-butik ska ha samma status och ses med lika respektfulla ögon som en butik som säljer nytt. Ligga bland alla andra butiker, vara ett alternativ till inköp av nyttillverkat.

Vem törs satsa? Vem blir först? Varför inte en butik i Kupolen i Borlänge? Jag har alltid betraktat  Borlänge som en stad som är progressiv och framåt.

PS: Det här är saxat och lite justerat, efter ett inlägg på min systers blogg där jag skriver om mina funderingar som legat och grott under lång tid. Därav den konstiga bakgrundsfärgen. Och jag vet inte hur man justerar det. Hoppas det inte stör för mycket  DS.

Norges medaljer idag var en uppvisning i samarbete

Jag har alldeles nyss sett hur norska tjejerna totalt överlägset tog samtliga medaljer på 3-milen i Sortji idag. Vilken insats! Ett stort GRATTIS!

De har också på ett fantastiskt sätt visat vad samarbete kan betyda. De hjälptes åt ända till den sista kilometern. Och gladdes åt varandras prestationer. Tänk om samma anda kunde genomsyra konkurrenter inom andra dicipliner -  företagande t ex.

Jag mår fortfarande illa över Leksandsbröds hjärtlösa agerande när de förstörde alla bakugnarna då de lade ner bageriet där Vikabröd bakats under långa tider. Det lilla bageriet som ville starta tillverkning av handgräddat knäckebröd i liten skala ville överta lokalerna och några av ugnarna men fick stå vid sidan och beskåda hur alla ugnarna förstördes.

Jag är övertygad om att man kan konkurrera utan att döda varandra. Det har norskorna med all tydlighet visat under OS idag.

Staten har blivit ett riskkapitalbolag

För ett par dagar sedan stod det i tidningarna och sades på TV att SJ måste minska på underhållet och säga upp folk. En av anledningarna är att staten kräver att SJ ska leverera in så stora vinster till staten.

Har staten blivit ett riskkapitalbolag?

Äldreboende och bostadsbrist

Det råder stor brist på lägenheter för unga familjer. Samtidigt sitter många äldre i sina 2- och 3-rumslägenheter och önskar inget hellre än att få flytta till ett äldreboende.

Varför byggs inte fler äldreboenden? Många lägenheter skulle på så sätt frigöras för unga familjer och hemtjänstpersonalen skulle slippa tillbringa sin arbetstid ute på vägarna i stället för att arbeta med det de är utbildade för.

Alla skulle tjäna på den rockarden. Äldre skulle få känna trygghet, de unga får bostäder och kommunen tjänar pengar.

Vad är orsaken till att inget görs åt saken?

Alliansen vill "ta tillbaka jobbfrågan". Men allt färre har råd att konsumera.

Jag lyssnade nyss på alliansens utspel inför valet att de ska "ta tillbaka jobbfrågan". Men de har tydligen missat att det måste finnas människor som har råd att köpa prylarna också.

Äldreboende till de som önskar och frigör lägenheter till yngre.

På TV och tidningar är det just nu många inslag om hur svårt det är för äldre och vårdbehövande att komma in på äldreboende trots att de behöver det och också gärna skulle vilja det.

Som jag ser det så skulle det vara en samhällsvinst att erbjuda äldreboenden för de som vill bo så. Lägenheter i massor skulle frigöras för den stora skara yngre som nu desperat söker bostad. Hemtjänstpersonalen skulle kunna ägna sig åt sitt yrke i st f att flänga runt med sina hemtjänstbilar för att nå sina "brukare".

Äldreboendet skulle, förutom små 1- och 2-rumslägenheter med kokmöjligheter, innehålla matsal, sällskapsrum, gym, sköterskemottagning, kanske ett litet bibliotek. Inga långa, tråkiga korridorer.

Jag själv fyller snart 73 år och är fortfarande frisk och rörlig men om/när jag blir sjuklig, handikappad eller ensamstående skulle jag verkligen inte vilja sitta ensam i en liten lägenhet och längta efter sällskap.

Bingolotto vinst med förhinder!

I mitt förra inlägg (en evighet sedan) skrev jag att vi har haft en osedvanligt lugn jul och nyår. Barn o barnbarn firade av olika anledningar sina högtider på varsitt håll och vi hade det lugnt här hemma.

Men en sak medförde vår lugna nyårshelg - vi spelade för första gången på länge BingoLottos nyårsspel. Och hör och häpna - jag vann! 1000 kr att användas på Intersport! Glädjen var stor.

Ett par veckor senare skulle vinsten omsättas i en tjusig vinterdress lämplig för promenader med stavar i stark kyla. Men närmsta Intersportbutik ligger i Borlänge, 6 mil bort. Men vad gjorde väl det! Dressen hägrade ju. Och mycket annat kunde också uträttas. Vi fikade på det nyöppnade IKEA (gott och prisvärt) tillsammans med dotter o barnbarn och handlade lite annat smått o gott.

På Intersport hittade jag en lämplig dress för 999 kr! Perfekt. I kassan lämnade jag glatt in vinstkupongen vilket dessutom skulle ge Intersport en bonus på 1 kr. :)  Men nu började problemen. De hade ingen aning om vad de skulle göra med kupongen. Det slutade med att jag betalade dressen med mitt kort och fick noterat på kvittot att jag senare skulle lämna in ersättning på något sätt från BingoLotto och därmed få tillbaka pengarna jag låg ute med.

Väl hemma läste jag noggrant igenom vinstvillkoren. Nya lotter och kontantvinster upp t o m 1000:- betalas ut av ombudet på orten. Vid vinster över 1000:- då ska lotten skickas in i rekommenderat brev. Jaha - men min vinst då? Den var inte att betrakta som kontantvinst och vinstsumman var 1000:- och inte "över 1000:." Den hamnade så att säga mellan stolarna. Ombuden visste ingenting och jag skickades mellan olika telefonnummer innan jag fick reda på hur jag skulle förfara. Lotten skulle skickas in! Så idag har jag skickat lotten i rekommenderat brev (76:- för inrikes 1-klass brev).

Nu ska det komma ett presentkort som jag kan lösa in i kontanter på Intersport mot uppvisande av kvittot då jag köpte dressen (förutsatt att jag kommer inom 30 dagar). Så nu hoppas jag att de inte ligger på utskicket av kupongen för länge. Sedan blir det en ny ToR-tripp 12 mil till Borlänge. Om man räknar krasst på mina kostnader 24 mil x 18 kr = 432 + 76 = 508 kr så blir vinsten reducerad med ca 50%. En ganska kraftig omkostnad. Hur skulle det ha känts för någon som bor i riktiga glesbygden? I Norrlands inland t ex? Jag undrar om BingoLottos kreativa idépanel har tänkt på det. Men jag är glad för min dress i alla fall.

Vardag igen

Det har verkligen varit en lugn jul. Dagarna har bara glidit förbi. Vi har i stort sett varit ensamma hemma. Mina syskon med "tillbehör" har besökt oss för en kaffestund och lite prat. Barn och barnbarn bor på annat håll och har inte kunnat besöka oss. Det har varit alldeles lagom för oss.

Enda krusningen på den lugna ytan var när syster o svåger tröttnade på mitt tjat om att jag inte var nöjd med möbleringen i vardagsrummet. De satte helt sonika igång och flyttade om i stort sett alla möblerna så som de tyckte vi skulle ha det. Det var på juldagen (tror jag). Jag måste säga att det blev mycket lyckat. Så dagen därpå började jag sätta upp tavlor som saknats på väggarna sedan vi flyttade in i februari! Undrar vad grannarna tänkte när jag började banka i väggarna.

Nyåret har varit lika lugnt. Lite kaffegäster och mysigt småprat. Alldeles lagom.

Och nu är det vardag. Jag ska pallra mig ner i vår trevliga tvättstuga och boka tid. Ett litet besök på vårdcentralen för provtagning och sedan besök hos min syster, som fyller år. Alldeles lagom.

Jag har en känsla av att det nu finns krafter för att ta tag i många intressanta uppgifter framöver.

PS: Jag har högtidligt lovat (mig själv och andra) att inte stjäla bilder från nätet mer. Enl Google är den här bilden fri att ta. DS