Jag är 65+ och har länge funderat över en sak. Det är först nu jag har fått lite förstånd, tycker jag. Eller är det bara jag som är sent utvecklad? Men många i min ålder suckar över samma sak, så det tycks vara en vanlig iakttagelse.
Hur kan det då komma sig att vi kvinnor är fysiskt bäst lämpade att föda barn vid en ålder av 20 - 25 år? Men hur står det till med förståndet och visheten? Särskilt vis är man rakt inte vid den åldern. Med skammens rodnad på mina kinder kan jag dra mig till minnes en hel del dumheter som jag kläckte ur mig vid den tiden. Men han/hon däruppe måste ha haft en avsikt med den fadäsen. Det har jag funderat en hel del på och kommit fram till följande:
Skulle vi föda barn vid 60 - 70 års ålder skulle vi mata barnet med så mycket goda råd och förmaningar att det stackars barnet inte skulle ha en chans att göra egna, tuffa erfarenheter. Och som säkert de flesta har märkt, är det de smärtsamma erfarenheterna som ger de bästa och starkaste intrycken. Av dem lär man sig mest och de går på djupet i vår själ. Vi 60-åringar skulle linda in våra barn i bomull med vår vishet och vårt förstånd. Sedan skulle de som 18 - 20-åringar släppas ut och möta livet totalt hudlösa och förvirrade.
Så det är nog bäst som sker. Säger jag som just avsmakat hemgjord likör på dels blåbär och dels hjortron. De har fått stå och dra sedan i somras och ska avnjutas nu i jul.
2 kommentarer:
Men kära nån då! Hade vi det förstånd vid 25 som vi har nu, så blev det väl inga barn! Så enkelt är det. Åtminstone inga bebisar, nej färdigvuxna skulle de nog vara. I och för sig så har jag inte haft några större problem med våra ungar, men tack och lov att inte behöva leva med småttingar dagligen i vår ålder, den ljudnivån pallade vi aldrig för. Mina öron föredrar soft music för det mesta. (men det är roligt när de är här!)
Ja men, då kanske dom (ungdomarna) ändå har utvecklats sedan vår ungdomstid eftersom födelsetalen går ner.
Skicka en kommentar