En stor bit tårta

Idag har det varit full rulle med många kära kaffegäster. Jag fyller år i morgon och det passade bra att bjuda på tårta idag.
I morgon ska jag först på gympa kl 10 - 11, därefter till Måndagsmålarna och då ska jag bjuda alla på tårta.
På kvällen ska jag på mitt första besök på den skrivarcirkel jag anmält mig till. Det ska verkligen bli spännande. Cirkeln (i Vuxenstudieförbundets regi) har funnits ett par år men de vill tydligen ha in fler. Vi får se hur det känns. Jag har också anmält mig till en skrivarcirkel i ABF och tydligt deklarerat att jag kommer att hålla mig till den där personkemin stämmer bäst. Den cirkeln är inte startad ännu så vi får se.

Det blir en spännande dag, alltså.

Hur många böcker har du på gång . . . .

. . . . . . . på sängbordet?

Är friskolor verkligen bäst?

Jag kan inte förstå varför skolminister Björklund m fl så ihärdigt kör med mantrat att friskolor är bra därför att det ökar kvalitén genom konkurrens skolorna emellan. Men statistiken talar sitt tydliga språk - friskolorna ger inte ökad kvalité!

Under flera årtionden tidigare när skolorna drevs i statlig regi ansågs svenska skolor ha bland den högsta kvalitén i världen. Jämförelser i matematik m fl ämnen visade på detta men nu sjunker kvalitén i rasande fart. Det borde väl vara tvärtom! Nu när allt fler friskolor får starta! Men på DN:s nätupplaga läser jag idag att Björklund talar om att reglerna måste skärpas. En vändning under galgen?

Enligt min åsikt är det helt nödvändigt med en starkt utökad kontrollapparat när vi låter allt fler verksamheter och branscher få privat ägande eller styrning. Om möjlighet ges, lagligt eller olagligt, ser man till att man själv och ens närmaste i främsta rummet får tillgång till så mycket som möjligt av "goderna". Människan idag är girig och ser inte till landets eller mänsklighetens bästa. Vi har inte kommit längre i vår utveckling ännu. Vi behöver bara titta på de hutlösa bonusar och löner som frikostigt delas ut sinsemellan till dom som har makten att bestämma över pengarna.

Jag anser, att om vi ska ha privata alternativ för sådana verksamheter som får del av våra skattepengar så måste det till en mycket stark kontrollverksamhet. Vill vi verkligen ha detta?

Efterlysning! En vindpinad bräda.

Jag efterlyser en bräda om drygt 2 meter. Den ska vara vindpinad, sliten och gärna grå av väder och vind. Eller drivved som legat länge i vattnet och blivit slipad av vågorna. Helst bosatt i närheten av Rättvik (ja, inte brädan förstås utan den som har en)

Jag har nämligen målat en tavla med ett skogsmotiv (ser ni trollet som gömmer sig i granen?) och jag tycker att en bräda, 7-10 cm bred, grå, vindpinad och sliten av väder och vind eller vatten skulle passa bra att göra en ram av. Den behöver inte alls vara jämn i kanterna.

Tavlans mått är 30 x 40cm så det åtgår åtminstone 220cm. Det måste gå att såga till 2 st à 50cm samt 2 st à 60cm.

Det skulle vara trevligt om jag kunde få till en sådan ram. Hör gärna av er med kommentar på den här bloggen.

Lyxfällan i TV3 fyller en viktig uppgift

På sistone har jag börjat titta på Lyxfällan på TV3 och förfärats över vilken dålig koll en del har på sin ekonomi. Just nu följer jag en massa repriser från tidigare år. De där två, Charlie och Mattias, som åker runt och hjälper folk i ekonomiskt trångmål gör ett jättejobb, tycker jag. Och jag har börjat förstå att vi 40-talister har ett stort ansvar för att de yngre generationerna har så dåligt handlag med sin ekonomi.

Vi 40-talister uppfostrades att man skulle spara först innan man köpte en pryl. Det var liksom naturligt. Men någon gång på 60/70-talet blev det plötsligt "billigt" att köpa först och betala på avbetalning. Inflationen var så hög att det faktiskt nästan lönade sig att låna pengar. Så vi började ta lån och köpa prylar. Men vi höll koll på ekonomin. Vi var ju fostrade så. Och ekonomin gick ju på högvarv.

Ungdomarna såg våra köpvanor och följde i våra spår. Det var naturligt att köpa prylar på avbetalning. Men det händer saker i livet. Arbetslöshet, sjukdom, barn, ny bostad osv. Plötsligt går allt överstyr. Man tappar kontrollen och förtvivlan följer i spåren. Man orkar inte, stoppar huvudet i sanden och slutar öppna kuverten från inkassoföretagen. Depressionen och den personliga katastrofen är ett faktum.

Här ser jag att Lyxfällan fyller en stor uppgift och jag hoppas att programmet utvecklas ytterligare och blir till undervisningsredskap. Det är nog inte så roligt att schavottera med sin usla ekonomi inför hela svenska folket så det bästa vore om man kunde frångå de personliga exemplen och hitta en annan form som ändå fungerar. Dessutom borde lektioner i hushållsekonomi införas i skolan, även för de som inte går ekonomilinjen. Barn och ungdomar får så varierande undervisning i familjeekonomi i hemmen att jag tror att Sverige skulle vinna på att det infördes i skolan.

Nanopartiklar. Bra eller dåligt?

I kväll var det ett intressant program på TV, "Uppdrag granskning". Det handlade om nanopartiklar. Pyttesmå partiklar som kommer att förändra världen för oss. Innovationsmöjligheterna tycks oändliga. Bl a kan de laddas med t ex viktig medicin och så dirigeras till det ställe i kroppen där de gör nytta. Men också användas i diverse produkter där nyttan är diskutabel, t ex i hårshampoo.

En sak är i alla fall säker - de kommer att bli mycket vanliga i vår miljö inom snar framtid. Men riskerna, då? En del av dessa partiklar tros vara mycket farliga att andas in. Vad händer när de når värmeverken i form av t ex förpackningsmaterial som förbränns? Vi vet ju faktiskt inte. Och märkning kommer inte att krävas förrän år 2013.

Jag överväger starkt att av butiken kräva intyg på att produkten som jag avser att köpa INTE innehåller partiklar som bygger på nanoteknik. Till dess forskning visar att tekniken INTE är farlig. Försiktighetsprincipen, alltså.

Kärt besök

Vi fick trevligt besök av vårt barnbarn Cazzandra med den nya familjemedlemmen Kiara idag. Cazzandra hade missat tåget hem och ville tillbringa väntan på nästa tåg med att besöka oss. Det var ett kärt besök och Kiara visade sig vara en trevlig unghund. Ute var det rena snöstormen så jag kunde gott förstå att hon inte ville vänta utomhus i det vädret.

Katastrofläge

Jag såg ett paket lutfisk i affären och föll genast för frestelsen. Vi älskar nämligen lutfisk. Struntar totalt i att det inte är säsong.

Jag lade fisken för urvattning flera timmar innan den skulle tillagas för att det inte skulle riskera att bli en sån där snorig gegga som det annars lätt blir. Den lades på ett alldeles lagom stort fat, saltades så där alldeles lagom mycket och sattes in i ugnen vid alldeles rätt temperatur. Skalade potatis och plockade fram brysselkål. Förberedde det för kokning så att det skulle vara klart precis tills fisken skulle fram ur ugnen.

Nu var det dags för såsen - den där släta, vita, goa såsen (som Ernst med sammetsögonen säger). Satte kastrullen på låg värme och lade i en försvarlig klick smör. Rörde till en redning så den skulle vara klar tills det var dags att sätta lite bättre fyr. Nu skulle minsann såsen lagas med omsorg. Hällde på mjölk, värmde lite grann och satte till redningen under omrörning. Kom plötsligt på att jag borde putsa bort lite fula blad från brysselkålen och därmed var katastrofen ett faktum!  Efter en stund kastade jag en blick bort mot plattan och kastrullen med sås. Såg en vit kupol höja sig över kastrullen, redo att explodera. Det var redningen som sjunkit till botten och stelnat till något pannkaksliknande och som nu hotade svälla över kastrullens alla bräddar. Jag kastade mig över kastrullen och vispade frenetiskt. Allt såg ut som det där vetemjölsklistret man använde som barn. Klumpar, geggigt och allmänt oaptitligt. Men jag vispade på och till slut såg det faktiskt ut som något som gick att äta. Kryddade med omsorg och hoppades på det bästa.

Fisken smakade gott, potatis och brysselkål smakar alldeles utmärkt till lutfisk och såsen smakade och blev som den skulle vara. Kryddpeppar i massor blev pricken över "i".

Slutet gott - allting gott. Och jag kunde pusta ut.

Under några dagar . . . . . .

. . . .  har jag ägnat mesta tiden åt att måla förutom det där med att bädda, plocka undan, laga mat och andra sådana där automatiska saker.

Jo, så var vi en dag till lasarettet också. Jag skulle kolla statusen på hjärtat. Dr Stefan Berglund var så nöjd med allt så nu ska jag inte tillbaka mera såvida jag inte får problem igen. Synd, jag blir gärna ompysslad av honom. Han lät i alla fall kolla långtidssockret för han tyckte att sockervärdet låg lite i överkant. Men det var inte så konstigt. CG och jag fikade innan vi åkte och då åt jag en redig bit rulltårta. Så det känner jag mig inte orolig för. Vi hälsade också på en god vän som ligger inne.

I går kände jag mig rastlös, hade huvudvärk, frös och mådde allmänt dåligt. Snälla syster och svåger kom och förströdde oss så jag glömde alla bekymmer. Tack för det.

Hur har tidningsbudet det?

Vaknade kl 4 i morse, klarvaken. Utsövd. Skulle jag gå upp och koka kaffe? Nej det var för tidigt. Hämta tidningen? Nej, för tidigt.

Så det var bara att ligga där och fundera över livet. Jag tänkte på tidningsbudet som varje morgon före kl 6 lämnar tidningen i vår brevlåda. I ur och skur. Den här vintern som varit så kall och snörik. Jag har minsann sett cykelspåren i snön som fallit under natten när jag, ibland minuterna efter kl 6, bylsat på mig jackan och i foppatofflor pulsat de 50 metrarna till postlådan för att hämta tidningen. Är tidningsbudet en han eller hon? Ung eller gammal? Hur är hans/hennes liv egentligen? Bekymmerslöst eller fullt av bekymmer och svårigheter? Barn? Får de kanske ordna sin frukost själva innan de går till skolan i kylan?

Så gick mina tankar medan jag väntade på att klockan skulle bli 6 så jag kunde gå upp och sätta på kaffet, gå ut och hämta tidningen (som låg där troget). Det regnade när jag gick ut och det var ordentligt halt och jag undrade om han/hon klarade turen utan att halka omkull med cykeln.

Kaffet smakade som vanligt himmelskt, ingen del i tidningen saknades. Sudokun misslyckades jag tyvärr med, slarvade på slutet så den gick inte ut. Men det struntar jag i.

Jag bara målar.

F n ägnar jag all tid - nästan - åt målningen så jag hinner inte fundera så mycket över tillståndet i världen osv. Men jag hann med en promenad på Siljans is i solskenet i alla fall.

I morgon blir det lasarettsbesök för hela slanten. Hjärtat ska kollas och så ska vi passa på att hälsa på en god vän som ligger där.

Vill ni se hur långt jag har hunnit på min Mandala nr 18 så klicka in på min ManDALAart blogg. Den finns i länklistan till höger.

PS: Gå in på  Ett Hjärta RÖTT (länk till höger). Där kan vi snacka om en som tänker på tillståndet i världen. Eller i alla fall tillståndet i Sverige.