Katastrofläge

Jag såg ett paket lutfisk i affären och föll genast för frestelsen. Vi älskar nämligen lutfisk. Struntar totalt i att det inte är säsong.

Jag lade fisken för urvattning flera timmar innan den skulle tillagas för att det inte skulle riskera att bli en sån där snorig gegga som det annars lätt blir. Den lades på ett alldeles lagom stort fat, saltades så där alldeles lagom mycket och sattes in i ugnen vid alldeles rätt temperatur. Skalade potatis och plockade fram brysselkål. Förberedde det för kokning så att det skulle vara klart precis tills fisken skulle fram ur ugnen.

Nu var det dags för såsen - den där släta, vita, goa såsen (som Ernst med sammetsögonen säger). Satte kastrullen på låg värme och lade i en försvarlig klick smör. Rörde till en redning så den skulle vara klar tills det var dags att sätta lite bättre fyr. Nu skulle minsann såsen lagas med omsorg. Hällde på mjölk, värmde lite grann och satte till redningen under omrörning. Kom plötsligt på att jag borde putsa bort lite fula blad från brysselkålen och därmed var katastrofen ett faktum!  Efter en stund kastade jag en blick bort mot plattan och kastrullen med sås. Såg en vit kupol höja sig över kastrullen, redo att explodera. Det var redningen som sjunkit till botten och stelnat till något pannkaksliknande och som nu hotade svälla över kastrullens alla bräddar. Jag kastade mig över kastrullen och vispade frenetiskt. Allt såg ut som det där vetemjölsklistret man använde som barn. Klumpar, geggigt och allmänt oaptitligt. Men jag vispade på och till slut såg det faktiskt ut som något som gick att äta. Kryddade med omsorg och hoppades på det bästa.

Fisken smakade gott, potatis och brysselkål smakar alldeles utmärkt till lutfisk och såsen smakade och blev som den skulle vara. Kryddpeppar i massor blev pricken över "i".

Slutet gott - allting gott. Och jag kunde pusta ut.