För första gången var jag på ett möte som SPF (Sveriges pensionärsförbund) anordnade bara 100 m härifrån (härligt att allt är så nära här). Många mötte upp till mötet och stämningen var hög. Kaffe och smörgås serverades och en durspelsorkester (jag lovar att lägga in namnet när jag kollat upp vad gruppen heter) spelade härligt medryckande, både gammalt och nytt. Föreningen har 380 medlemmar och jag är mäkta imponerad över hur fina utflyktsmål kommittén fått ihop för 2007.
När vi anmälde oss som nya medlemmar i SPF blev vi uppringda av Dan som frågade efter mig (jag var inte hemma) och ville att jag skulle ta över ansvaret för medlemsmatrikeln eftersom han hört att jag var "duktig med data". Jo, kyss mig, han skulle bara veta! Undrar vad han fått den uppgiften från? På mötet sökte jag upp honom för att tala om att jag inte stod till förfogande men när jag knackade honom på axeln och presenterade mig, sa han: "Så nu kommer du för att säga ja. Härligt". Man blir ju smickrad samtidigt som man vill hjälpa till när man kan (har ju läst Stefan Einhorns bok Det lönar sig att vara snäll)(måste kolla titeln) Jag sade att jag vill ha mer betänketid och gick hem, ganska förvirrad.
På kvällen tog jag mig en ordentlig funderare på problemet. Ville jag verkligen ta på mig ansvaret? Jag var medveten om att jag innerst inne var smickrad, vill ju vara någon i föreningen, göra nytta mm. Men ville jag verkligen? Jag kom fram till att jag inte egentligen vill. Jag vill unna mig en period där jag bara gör det som är lustfyllt på den fritid, låt vara väl tilltagen numera, som jag har till förfogande. Så jag kommer att ringa och tacka nej till erbjudandet.
Det känns som en seger för mig att kunna säga nej den här gången. Jag hör ju till den talrika skara med "duktig-flicka syndromet". Det behövs faktiskt övning för att kunna säga nej. Jag har definitvt inte lärt mig det ännu. Det kostar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar