Dags för gardinbyte

Idag beslöt jag mig för att sätta upp nya gardiner i sovrummet. Nu skulle jag skippa de gamla som åkt upp år efter år och prova det där nya med panelgardiner (lagom till det börjar bli omodernt får jag tummarna ur läge, typiskt). Till omändringen behövdes ny utrustning, dvs ny gardinstång med tillhörande gardinhållare samt grejer att fästa på väggen. Allt var inköpt redan - sedan en månad ungefär. Men nu skulle det som sagt var ske. C satt och tittade på TV.

Jag röjde av köksbordet för att sy gardinlängderna (inget färdigköpt här inte) och jag påpekade att det var nödvändigt att gardinstången satt på plats så jag kunde mäta ut längden och visade honom vilka grejer som ingick i projektet. C plockade snällt fram sin utrustning, dvs skruvdragare (elektrisk), och stege. Se´n ville han ha assistans, dvs "håll det här", "ge mig skruven", "ge mig skruvdragaren" osv. Jag gjorde snällt allt det där och C återgick till TV:n.

Jag återgick till gardinerna, dvs mätte, klippte, nålade, sydde, strök gardinerna, trädde dom på hållarna, justerade in längden på stången, hängde upp dom, tog bort stegen, duschade växterna, snyggade till på fönsterbrädan, lade dom gamla gardinerna i tvätten, buntade ihop dom gamla gardinstängerna och ställde undan dom och plockade bort kringstrött emballage från upphängningsattiralerna.

Kan någon tala om för mig varför män alltid anser sig behöva assistenter medan vi kvinnor förväntas klara oss utan?