I diket

Jag avslutade förmiddagens inlägg från vårt Vasalopp med . . . "Jag återkommer".
. . . . och här är jag.

När vi gått i mål och stånkande tagit oss ur fåtöljerna där vi tillbringat flera timmar så beslöt vi oss för att ta bilen i det vackra vädret och åka till Klockargården i Tällberg och äta våfflor med hjortronsylt och grädde. De gör så himla goda våfflor där.

Jag kör. Det innebär - numera - en anständig hastighet, oftast inom lagens ram. Idag körde jag extra försiktigt för det var snorhalt från avtaget från Rättvik mot Tällberg. Och det bar sig inte bättre än att jag körde ner i diket i Kullsbjörken. Som tur var, så hände det alldeles vid en gård där invånarna utbrast  ". . . men är du inte Ingers syster?". "Jo, och nu är det så att jag har kört i diket och jag undrar . . .". "Naturligtvis, vi har en stor traktor". Nog var traktorn stor, alltid. Traktordäcket var lika stort som vår bil. Och rejäla snökedjor. Lätt och geschwint drog han upp oss på vägen trots att jag inte ställde bilens framhjul så idealiskt som jag trodde att jag gjorde. Gissa om vi var tacksamma!

Jag kan tala om att våfflorna smakade extra gott på Klockargården den här gången.

(OBS Bilden är "lånad" och inte från vår dikeskörning men det såg ungefär ut så här).