Vår 45-års bröllopsdag

Nu har vi kommit hem efter en skön helg på Scandic Hotel i Borlänge där vi firade vår 45-åriga bröllopsdag med en god middag efter att först ha varit på Borlängerevyn. Blombuketten på bilden var den vackra bukett som Christer förbeställt och som fanns på rummet när vi kom.

Revyn var som vanligt småmysig buskis med lokala skämt. Vi har ju bott i mer än 30 år i Borlänge så vi hängde med i dom flesta skämten. Fullsatt var det också. Någon specialbehandling (se förra inlägget) fick vi minsann inte på hotellet. Det var översvämmat av skidentusiaster, barn o vuxna. Vi klämde in oss vid ett litet bord där vi fick den förbeställda maten. Maten smakade underbart men det var inte stor idé att samtala för ljudnivån var alltför hög. Så vi drog oss tillbaka ganska snabbt efter middagen. Christer tittade på idrott på TV-n och jag lade mig i sängen för det fanns bara en fåtölj i rummet.
Christer sade: " Ska du redan sova?" "Nej", svarade jag - och somnade!

Vi sov till kl 9.30 och frukostbuffén stängde kl 10! Jag hoppade snabbt i kläderna och lyckades hinna få i mig en tallrik fil i restaurangen. Sedan tog jag frallor, diverse pålägg, ägg mm, tog upp det på rummet och så åt vi en trevlig frukost lång borta från oväsendet därnere. Kaffekokare och tillbehör fanns redan på rummet.

Sedan hälsade vi på dotter och barnbarn. Det var alltför längesedan vi varit där.
Så har vår bröllopsdag varit.

Och kylan håller i sig. Minus 31 grader på lördagsmorgonen. Jag begriper mig inte på skidentusiasterna, varken barn eller vuxna.

Vi firar bröllopsdag, 45 år.

Idag är det högtidsdag. Christer och jag har varit gifta i 45 år! Det ska vi fira genom att gå på Borlängerevyn med efterföljande middag på Scandic Hotel i Borlänge.

Vi gjorde samma sak när vi firade 40 år (rubinbröllop?) och då hade personalen dukat ett vackert bord åt oss med blommor och glitter. Vi kände oss båda mycket uppvaktade. Får se om de gör detsamma i kväll.

Men nog är det bra kallt ute - minus 25 grader. Det påminner oss om när vi gifte oss. Vi gifte oss här i Rättviks kyrka 1965. Glen Åkerlund var vigselförrättare. Det var kallt och mycket snö. Efter middagen skulle vi vara hemma hos mina föräldrar i Hedslund (det "gamla" Hedslund vid Siljanstravet) och vi (dvs Christer) tog massor av kort. Bl a tvingade han ut mig i kylan klädd i bara brudklänning, krona och högklackat. Jag skulle stå alldeles i snökanten som pappa skottat så fint (han var alltid så noga med att det skulle vara fint skottat, inga "ripor" fick finnas). Jag frös hiskeligt och Christer ville ta många kort. När vi sedan skulle gå och lägga oss ("snälla" syskon hade bäddat "säck" med massor av knäckebrödsmulor i sängen) skulle Christer ta ur rullen ur kameran. Det visade sig att rullen hakat upp sig så att inga bilder hade fångats. Han var oerhört besviken och inte blev det bättre av att jag började gapskratta (av trötthet och besvikelse och insikt om att fotofiaskot var oreparabelt). Så vi har inga privata bilder från vårt bröllop.

Middag på rester ur kyl och frys.

Idag har jag ingenting att reta mig på och eftersom jag precis kommer från matbordet med vidhängande disk (Christer lagar maten och jag diskar) så får jag meddela att jag fortfarande har smaken kvar i munnen efter en mycket god middag, gjord av rester. Vi kallar det kylskåpsrensning.

I kylskåpet hade vi delar av en aladåb som Christer gjort på frysta fiskrester från julen (lutfisk, lax, räkor och Havets läckerheter). Ett recept från ett program med Ernst i TV. En tjock skiva av aladåben fick bli förrätt.

 I kylskåpet fanns lite kvar av en jättegod soppa på grädde och färska champignoner samt en bit Falukorv. Tillsammans med lite lättstekt lök blev det en egen komponerad "Korv Stroganof". Måltiden förstärktes med en liten portion chinoa och en halv paprika. Måltidsdryck: vatten.

I kväll ska jag se på "Det okända".
Hej då.
OBS: bilden visar inte vår kyl/frys. Den är ärligt stulen ur Googles bildarkiv.

Sparf-Anders får äntligen ett nytt hem

Idag känner jag mig nöjd.

Under många år har vi genom arv varit ägare till en mycket välgjord oljemålning förställande fiolspelmannen "Sparf Anders" från Backa i Rättvik, en kopia av en målning som Anders Zorn målande 1910. Målningen har inte riktigt passat in hemma hos oss och jag har haft dåligt samvete för att den inte fått bättre vård av oss.

Men nu har Sparf-Anders fått ett nytt hem hos ett par som har bättre vett att sätta värde på tavlan. Gå in i högermarginalen och klicka på bloggen "Budkatta" för hos den bloggaren, i den upprustade fäboden, kommer nu tavlan att hänga på väggen. Där kommer Sparf-Anders äntligen få tillfälle att lyssna på musik så mycket han vill. Hoppas han gläder sig i sin himmel där han nog sitter på en molnkant och spelar på sin gamla fiol tillsammans med gårdsfolket.

Spyker är bara ute efter EU-miljarderna.

Jag borde väl egentligen hålla mun för jag begriper inte så mycket av storfinansens maktdans. Men visst är maktpiruetterna mellan Spyker och GM mystiska? Och stackars SAAB som är offret kan bara se på.

Jag ger mig sjutton på att Spyker o Co bara är ute efter EU-miljarderna och de svenska garantierna. Se´n driver dom SAAB på sparlåga under en lämplig tid och så läggs tillverkningen ner i alla fall. Och arbetarna står lika förbaskat där med lång näsa och utan jobb. Och svenska regeringen framstår som en samling idioter.

Om affären går igenom och utvecklingen inte blir som jag befarar så lovar jag att med stor, röd stil be om ursäkt här i bloggen.

Kommentar: Affären har tydligen nu gått igenom. Köparen verkar ju vara innovativ och drivande och förväntas nischa sig tydligare och menar att ett litet företag har lättare att följa trender mm. Jag hoppas innerligt att det stämmer så att alla trötta, luttrade SAAB-anställda kan få känna sig lite lugnare.
OBS tolka inte det här som någon ursäkt. Jag vill först se att inte lånemiljarderna hamnar i den förlusttyngda sportbilstillverkningen som Spyker för närvarande driver.

Ytterligare filosofiska funderingar.

Låt mig spekulera vidare på de filosofiska funderingar jag skrivit om i tidigare inlägg.

Vi gör ett räknestycke. Antag att vi tror att vi måste jobba 8 tim/dag för att få en lön vi kan leva på. Antag att vi kommit underfund med att vi inte behöver femtielva varianter av allting. Vi kanske bara behöver tre. Tillverkningen kan rationaliseras och effektiviseras. Vi har ändå alla våra behov tillgodosedda, ju. Och lika mycket pengar flyter in, eftersom vi ändå köper det vi behöver.

Nu frisätts plötsligt en massa arbetskraft. Vi tror fortfarande att vi måste jobba 8 tim/dag för att få vår lön och blir naturligtvis rädda och bekymrade.

Vad gör då en klok världsregering? Jo, dom låter folk börja bygga t ex pyramider så de fyller kvoten av timmar och folk kan få sin lön. Blir det för många pyramider så kan ju folk få börja riva dom. Huvudsaken är att de jobbar 8 tim/dag.

Vad gör då en ännu klokare världsregering? Jo dom resonerar så här: Varför bygga och sedan riva pyramider? Låt folk få ledigt i stället. De kanske klarar behovet på 4 tim/dag. Så kan folk få ha roligt i stället resten av tiden. Ägna sig åt det de gillar. Umgås, idrott, konst, handarbete, trädgård mm. Behoven är ju fyllda redan tidigare och de nödvändiga pengarna finns.

Vet ni - det här tror jag blir vår framtid!

Jag filosoferar vidare ....

Tänk om man skulle ta och filosofera vidare, så där alldeles för sig själv? När man ändå är på gång, så att säga (se föregående inlägg).

Jag har slagits av insikten att det överallt i tidningar, TV, radio mm - och även bland gemene man - pratas om hur viktigt det är med jobb.  "det viktigaste är jobben", "arbetslinjen", "jobbgarantin", är uttryck som hörs överallt som oändliga mantran.

Tänk om det inte alls är så viktigt. Egentligen. Det är klart - vi behöver mat på bordet, lite kläder (beror på vädret/klimatet) och tak över huvudet (också beroende på vädret/klimatet) och vård till dom som behöver. Basala saker, alltså. Dessutom en del vägnät, skolor, transportfordon mm.

Men behöver vi så himla mycket av allting? Så många varianter?

Jag tror att vi är lurade in i ett konstlat behov av ett samhällssystem som är konstruerat så att vi ska tro att JOBB är livet självt. Vi är lurade av smarta individer som intalat oss att behovet är omättligt. Vilket det inte är, hävdar jag. Och så bygger vi in system som cementerar denna struktur. T ex att våra pensioner kräver att vi har anammat den här vansinniga strukturen.

Smaka på dom här funderingarna. Är det nödvändigt att hjulen snurrar fortare och fortare? Och vem har sagt att det måste vara så?

Filosofiska gruppen från Rättvik och Leksand diskuterar.

I kväll var det dags för en träff med gruppen "Filosofiska rummet". Ett verkligt härligt gäng. I kväll var vi 9 personer från Rättvik/Leksand, alla med skiftande levnadsöden.

Temat som skulle diskuteras var "Från vaggan till graven". Vi dök direkt på graven - nästan. Vi var allesammans rörande eniga om att vi känner oss som tonåringar, typ, trots att vi alla är någonstans mellan 40-70 år. En tyckte det var skönt att höra, för han trodde att han var ensam om att känna så.

Men se´n krisade det till sig. ;=) Hur använder vi den erfarenhet vi samlat på oss under åren som pålägg över våra inbillade tonår? Här blev det livliga diskussioner. Vi fördjupade oss i både molekyler, DNA och energifält. Ett ord som dök upp var "acceptans" (men det kan bero på att det var jag själv som sade det. :-D). Diskussionen kommer med all sannolikhet att fortsätta.

Det är i alla fall underbart trevligt och stimulerande att debattera en massa intressanta ämnesområden trots att man "inte kommer fram till nå´t". Eller i alla fall inte så mycket.

Mandala nr 15 utlagd på min ManDALA-blogg

Idag har jag färdigställt en mandala som stått på tillväxt en tid. Jag har lagt ut en större bild av den på min ManDALA-blogg. Kika gärna in där och kom med ett namnförslag.

Kommentar: Om inte den här mandalan dyker upp i min blogglista till höger så scrolla ner en bit till länklistan där länken till den bloggen finns. Då får ni sista versionen. Det verkar som om det är lite eftersläpning i uppdateringen i den sk blogglistan. Lycka till.

Regeringen är inkompetent i hanteringen av sjuklagstiftningen.

Jag kan inte släppa tankarna kring regeringens klantiga och inhumana hantering av det trassliga snörlivet mellan arbetsförmedlingen/a-kassan och försäkringskassan.

Visst var det mycket som var mindre lyckat med förra regeringens hantering av lagen sådan den var utformad. Bl a blev många alldeles för lättvindigt klassade som förtidspensionärer. Man dolde arbetslöshetssiffrorna på så sätt. Men lagstiftningen tolkades i alla fall mer humant och flexibelt än den görs i dag.

Idag är det "peka-med-hela-handen"-politik som gäller. Reglerna ska följas till punkt och pricka. Men det går inte att skapa regler för människors hälsa som skall följas slaviskt. Människors livssituation är alltför komplex för en sådan strikt ordning. Jag går så långt att jag menar att regeringen och deras närmaste tjänstemän är inkompetenta. Man borde väl först sett till att verktygen för att hantera den stora förändringen som sker då tusentals människor vid årsskiftet "friskskrivs" och ska ut på arbetsmarknaden. T ex kommer nu massor av människor att få vänta i värsta fall månader på pengar från a-kassan pga att kassorna inte klarar anstormningen. Vad ska dom då leva på? Det är ju faktiskt så att regeringen är ansvarig för trygghetssystemen.

Och f-kassans handläggare. Hur i himmelens namn kan en icke medicinskt utbildad tjänstman bättre bedöma en människas hälsostatus än den personens egen läkare? Som dessutom inte heller har träffat personen i fråga.

Visst finns det folk som fuskar och det ska naturligtvis beivras. Men jag tycker att regeringen har börjat i fel ände och det kommer nog att straffa sig vid valet nästa år.

Till sist vill jag än en gång rekommendera er att läsa bloggen "Ett hjärta rött". Den är verkligen läsvärd.

Ett besök på Enåbadet i Rättvik

Nu är det nytt år och dags för att försöka få in lite aktiviteter för att få fart på dö´köttet. Det har nämligen varit dåligt med det på det sista halvåret. Många orsaker till det.

Men nu skulle det minsann bli ändring. Beslutsamt packade jag ner nödvändiga attiraljer i en tygväska. Nu skulle det simmas i den omtalade, nyöppnade simhallen i Rättvik. Jag visste på ett ungefär var den låg (inte för inte är jag född och uppvuxen här i Rättvik). Jag bylsade på mig kläder (-17 grader) och travade iväg mot Bowling&Krog (ett ställe som växt upp medan jag bott utsocknes).

Klev in på krogen och frågade var dörren till simhallen fanns. En ung kille med en halv burk hårgelé i håret försökte fåfängt få ordning på anletsdragen. Artigt upplyste han mig om att det inte fanns någon simhall på krogen.
- "Jamen, vad är den där inglasade utbyggnaden invid bowlinghallen, då?"
- "Det är danshallen" svarade den artige medan det ryckte förrädiskt i mungiporna på honom.
- "Men jag har hört att simhallen skall ligga här" envisades jag.
- "Om damen (har ni hört - han kallade mig damen) går 100 m längre bort efter vägen så ligger simhallen där".

Lite stukad slank jag ut genom krogdörren och tröstade mig med att jag kunde bjuda personalen m fl på ett gott skratt. Och jag är ju faktiskt nästan 70!

Nåväl - simhallen var värd de extra 100 metrarna. Varmt i vattnet var det så simningen blev behaglig. Jag tänker inte tala om hur många längder det blev. Men bastun var härlig. Så det är inte sista besöket på det stället. Prisvärt var det också.

Väntar ännu ett tag med promenader

Solen skiner idag men det är fortfarande kallt, minus 22 grader i morse. Men nu är det visst "bara" minus 17 grader. Snart har vi rena värmeböljan här. Jag väntar på den innan jag går ut på promenader.
När det krupit över -10-gradersstrecket ska jag försöka få med mig Christer ut till stugan några dagar.

COOP försöker knäcka Leksandsbröd.

Dags för ännu en kamp för närproducerat. Nu har COOP slutat föra Leksandsbröd i sina butiker, troligen pga misslyckad prispress. Utom i Dalarna. Vad kan det bero på, månntro? Kan det vara dalfolkets massiva kampanj för närproducerad mjök (Milko) som skrämmer? Rädda för envist dalfolk?

FaluKuriren har en artikel idag om en dalaodlare som började odla råg därför att Leksandsbröd ville det. Leksandsbröd har tydligen som policy att köpa spannmål till sitt bröd med närproducerat, svenskt sigillmärkt råg och utan tillsatser. Heder åt ett sådant företag! Enligt artikeln har nu fler bönder i närområdet börjat odla råg för att förse Leksandsbröd med råvaror. Bra för miljön och det öppna landskapet. Camilla Sparring, hon med Matupproret, ni vet, kommer att starta en ny kampanj, nu med brödet som tema. Slut upp kring det.

Nu uppmanar jag brödkonsumenter runt om i Sverige att fråga efter Leksandsbröd på COOP. Vi måste visa att vi lägger vikt vid närproducerat och är beredda att stödja det.
Jag är medveten om att det ofta går att få utlandsproducerade varor billigare men dels bör vi stödja våra egna bönder och dels bör vi visa att vi värnar om miljön och det öppna landskapet.
Jag vet inte hur det står till med priset på råg men jag vet, att det låga priset på Arlamjölk bara var en tillfällig dumpning av priset för att knäcka Milko. Så fort Milko lagt ner sin tillverkning skulle Arla ändå varit tvungna att höja priset eftersom det var olönsamt lågt. Det visar böndernas reaktioner nere på kontinenten. Franska bönder hällde ju i protest ut tonvis med mjölk. Inte heller dom klarade sig på det pris de stora bolagen gav för mjölken. Det skulle inte förvåna mig om något liknande är på gång vad gäller spannmål. Vill vi överhuvudtaget ha spannmålsodling i Sverige så måste vi stödja det. Inte gör de stora bolagen det. Dom vill bara visa vackra siffror i kolumnen "vinst" på nästa bolagsmöte så att VD:n får behålla jobbet och aktieägarna håller sig lugna.

F ö vill jag säga att jag själv inte kan stödja Leksandsbröd mer än jag gör. Min dag är inte startad förrän jag fått mina två knäckemackor med ost och en balja kaffe tillsammans med morgontidningen och dess Sudoku. Men det ska vara Leksands Hjärtknäcke. Har man en gång ätit det vill man inte ha något annat.

En sväng till stugan

Säga vad man vill om Leksand (jag är Rättvikskulla till hjärta och sinne) men vackra ljusarrangemang är dom duktiga på i Leksand.

Idag åkte vi en sväng till stugan för att kolla hur underhållsvärmen fungerat. Allt var tack och lov OK. Det har ju i alla fall varit kring -34 grader och under ett par timmar i går var det visst strömavbrott i Leksand med omnejd också.

En mus låg i fällan. Undrar just var dom kommer in. Så det var bara att gillra ett par fler fällor. Musen var sannerligen välnärd. Men så matar vi fåglarna rejält också och då får tydligen mössen vara med på ett hörn. Upp till 6 st 25-kg säckar med solrosfrön går åt under en vinter.

Mjukstart på det nya året

Slappardagar på pärlband. Det har känts lite svårt att uppmana energi nog att engagera mig i  olika frågor som t ex den allmänna samhällsordningen, varför denna arktiska vinter mm. Det passar mig bättre just nu att bara vara. Och eftersom jag fått klagomål från några närstående att jag engagerar mig för mycket, frågar för mycket och tydligen är allmänt tjatig så har jag beslutat mig för att ligga lågt i fortsättningen. Ni vet - "Sköt dig själv och skit i andra" får bli mitt måtto. Jag kommer nog att få lite återfall då och då (gammal vana) men jag lovar att jag ska anstränga mig att snabbt vara tillbaka på banan igen (nyårslöfte).

Torra ögon

Idag får det bli en snabbvisit på bloggen. Kylan ute och den torra luft som följer med det gör att mina ögon svider och värker. Datoranvändning gör det ännu värre. Bäst känns det att ligga i ett mörkt rum och blunda. En liten promenad till biblioteket blev det och då passade jag på att gå in på apoteket och köpa ögondroppar.

Med andan i halsen har jag nu tagit bort bildspelet som jag haft liggande ute på bloggen ett långt tag. Det är ett underbart bildspel där Cazzandra 2003 satt på altantrappan och matade sina 8(?) moderlösa kaninungar som bara var några veckor gamla. Hon lyckades till veterinärens stora förvåning få alla att överleva och hon placerade sedan ut dem till olika hem och från och till sedan också kontrollerade att kaninerna hade det bra. Jag är mycket förtjust i de där bilderna och vill absolut inte att de "förolyckas".

Jag använder mig av Picasa bildbehandlingsprogram för att organisera bilderna och hämtar upp bildspelen jag lägger på bloggen från mitt Picasa webalbum. Jag var mycket rädd när jag nu skulle byta bildspel på bloggen att det skulle försvinna även från webalbumet och i förlängningen även från min hårddisk. Jag hade nämligen av okunskap synkroniserat hela bildserien, dvs (tror jag) att om jag plockar bort bildserien i bloggen så försvinner dom i alla led alltså även från hårddisken. Så för säkerhets skull lade jag över dom på ett USB-minne och så håller jag tummarna för att de ändå i alla fall blir kvar på hårddisken. Det är ju lite krångligt om man varje gång måste använda en "minnepinne" när man handskas med synkronisering. Men det har haft det goda med sig att jag har fått experimentera en hel del och lärt att man faktiskt kan inaktivera synkroniseringen. I morgon ska jag kolla om bilderna ligger kvar på hårddisken. Annars blir det till att plocka fram "minnepinnen" och återställa.

Mandala nr 14 till dalfolkets och Milkos ära

Jag startar det nya året med att i min andra blogg, Brittis ManDALA-art, visa en mandalamålning som jag gjort för att hylla dalfolkets kamp för närodlat och Milkos kamp mot jätten Arla. Motivet är främst taget från förpackningen till Milkos landskapsmjölk. Om ni klickar er in på länken till höger så ser ni bilder i större format.