Fästingar - ett otyg

I förra inlägget skröt jag över hur ädel jag är som räddar en fästing som fastnat i målarfärgen när jag målade.

Straffet för högmodet kom snabbt. I ca 1 vecka har jag haft något som irriterat mig på halsen. Trodde det var en vårta som skavde mot halsbandet. Men i förrgår bad jag min syster kolla med förstoringsglas. Det var en elak fästing som sugit mitt blod under åtskilliga dagar. Och det var en gaska stor rodnad runt bettet. Syrran tog bort fästingen som fortfarande levde och välfylld med mitt blod. Hämndlystet lät jag den gå en kvalfull död till mötes i det smältande stearinet. Genast fick jag dåligt samvete men då var det för sent att göra något åt saken.

Nu har det uppstått en en svullnad stor som en ärta under huden. När min dotter Kicki fick höra det gick hon i taket och beordrade mig genast till vårdcentralen. Jag försökte tala om att det är vanligt med svullnad vid ett fästingbett och det brukar sitta i länge. Men det gick inte hem hos henne. Så nu har jag ett nytt hot hängande över mig.

En olycka kommer sällan ensam.

Idag har jag räddat ett liv.

Idag beslöt jag mig för att det var rätt väder för att måla dörren på vår nybyggda gäststuga. Den skulle grundmålas. Det var svårare än jag trodde mest pga att jag inte hade någon bra stege. Så det tog sin rundliga tid.
Plötsligt såg jag en fästing som hade fastnat i färgen. Instinktivt tänkte jag döda den och ta bort den från dörren. Men så hejdade jag mig, Av vilken anledning hade jag rätt att ta dess liv? Han hade inte gjort mig något. Och dessutom - jag har aldrig fått någon fästing på mig trots att de finns här omkring. De undviker mig faktiskt.
Alltså tog jag försiktigt loss fästingen ur färgen och satte ner den på ett grässtrå med den förhoppningsfulla hälsningaen att de kunde gärna få undvika mig i fortsättningen också. Gissa om jag kände mig ädel resten av dagen.

Vad tiden går ....

Nu var det länge sedan jag skrev något här på bloggen. Jag har helt enkelt inte hunnit. CG.s sjukdom, Parkinsons, är ingen trevlig gäst i vårt hem. Vårt liv handlar till stor del om att anpassa oss efter den. Och det tar tid och krafter. Eftersom CG inte bör köra bil längre så blir det mycket körningar till diverse läkarbesök, provtagningar, neurogympa mm. Jag har t o m svårt att få tid att teckna tvättider.

Just nu är vi i sommarstugan och CG sover för tillfället. Det regnar och jag har ingen lust att ta tag i disken. Sitter här vid datorn och scrollar lite planlöst på allt från tidningsartiklar, Facebook och bloggar. Och råkade hamna på min egen. Upptäckte hur länge sedan det var jag besökte min egen blogg. Jag är numera rätt mycket ute på Facebook (FB) där jag har kontakt med mina barn, barnbarn och nu också barnbarnsbarn, lilla Leona, nu 1 år. De bor ju alla på annan ort och jag längtar oerhört efter dem. Och då är ju deras inlägg och bilder/filmer till stor glädje. CG:s sjukdom gör ju att vi inte kan åka så mycket ellerså långt. Jag är också med i många grupper som handlar om sådant som intresserar mig, vilket också tar tid. Funderar ibland på att minska ner på Facebookandet till förmån för bloggen. Vi får se.

Jag tycker ju om att måla men t o m det har fått stryka på foten under flera månader. Ibland undrar jag om jag håller på att bli s k "utbränd". Dåligt närminne, trötthetsattacker, svettningar, yrsel och ibland illamående. Jag borde nog gå till läkare men det blir inte av. Det finns liksom bara plats för EN sjuk person i ett hushåll.

Jag märker att jag låter väldigt negativ men det finns många ljuspunkter också. Förra sommaren byggde vi en gäststuga här vid sommarstugan så att vi här skulle kunna ta emot släkt och vänner utan att det försvåras genom CG:s sjukdom. I år har jag rödmålat den och det är snart klart. Sedan ska taket läggas på och en altan byggas. Och jag har mitt finger med i allt, förstås. Men det är kul. Att vara här ute i stugan ger mig energi och jag tycker om att gå här och pyssla. Jag har tagit en hel del foton med min mobil. Tyvärr har jag inte lärt mig hur man för över bilderna till bloggen. Hoppas jag kan få hjälp vid tillfälle av min datanörd till bror. Då ska jag lägga ut någon fin bild från stugan.

Nu hör jag att CG är vaken. Det är nog dags för kaffestund.

Så där, ja. Nu är det klart.

Vad ska jag nu göra med all tillgänglig tid?!

För 2 månader sedan satt vi här i stugan och funderade på framtiden. CG:s sjukdom, Parkinsons, var för tillfället hanterbar och vi ville kunna ha det lugnt i sommarstugan även om våra barn o barnbarn är på besök. Då föddes tanken på att bygga ett s k Attefallshus (en större variant av Friggebod) då man skulle kunna söka igångsättningstillstånd fr o m 2 juli.

Så vi slog till. 2 juli satt jag med färdiga ritningar och ansökningar på kommunhusets trappa för att vara den första att lämna in. Och 14 dagar senare hade vi tillståndet i vår hand. 1 månad senare var bygget i hamn. Men jag kan ärligt säga att utan syster o svågers fantastiska hjälp hade det fortfarande varit en brädhög på gräsmattan. Min del i det hela reducerades till att åka skytteltrafik till Claes Ohlson och köpa spik mm. Och koka kaffe. Men det var kanske tur, för CG:s sjukdom förvärrades snabbt och han behövde och behöver numera mycket hjälp.

Den 31 augusti skulle vårt första barnbarnsbarn döpas i Rättviks kyrka och därefter skulle det vara kaffekalas i vår sommarstuga för drygt 20 personer och minst 8 personer skulle övernatta. Då var det nödvändigt att Lillstugan stod klar (vi valde att övernatta på lugnare ställe). Men allt klaffade perfekt och dopet blev en underbar upplevelse. Och nu, exakt 7 dagar senare har vi nyss vinkat farväl av CG:s bror och käresta som blev nästa övernattningsgrupp i Lillstugan.

Nu är det så tyst och lugnt i stugan. Vad ska vi nu göra av all tid? Inga nya besök är inplanerade. Men jag kanske ska ta det lite lugnt för jag har fått problem från ryggen(?) med ganska svår värk och kramper i benen,  Jag måste nog söka kiropraktor. Jag har också massor av bilder i kameran och mobilen som jag bör sortera och senare ska jag lägga in ett urval här på bloggen.

Jag skäms!

Det var så länge sedan jag skrev något på bloggen. Och ännu längre sedan jag läste andras alster. Som om jag inte hade något att skriva om! Jag har ju massor att berätta. Det händer massor runt omkring min lilla familj, dvs CG och mig! Och det är därför jag inte skriver. Hinner helt enkelt inte.

Jag prioriterar antagligen helt fel. Jag tillbringar alldeles för lång tid framför FaceBook (FB). Minst en timme på morgonen och en timme på kvällen. Men jag har ju barn o barnbarn och numera också ett barnbarnsbarn (ljuvliga unge!). Och deras öden måste övervakas förstås.

Kanske jag är liiite ursäktad i alla fall. Vi har nämligen ett stort projekt på gång som tar en hel del tid. Men jag berättar inte om det ännu. Det får vänta lite. Jag är väl barnslig men det tycker jag att man får vara när man är 70+.

Det är i alla fall härligt att kunna säga att CG mår bra här ute i stugan. Han har ganska lätt att ta sig fram med rullator och livet härute är enkelt och skönt. Jag har ägnat mycken tid åt att röja sly ner mot sjön. Och mer skall röjas. Jag har upptäckt hur igenväxt det blivit under de sista åren då sjukdom hindrat oss från att njuta av vår stuga. Men nu ska det röjas! Vädret har verkligen varit helt underbart - egentligen. Värmen har varit så stor så vi har inte orkat göra så mycket. Men nu har det blivit mer normala temperaturer som vi nordbor bättre tål så nu börjar vi bli mer aktiva. Vi får hoppas att det håller i sig ett tag framöver.

Oväntat kallt i stugan

 Vi åkte ut till stugan i förrgår för att "kratta manegen" tills våra barn o barnbarn skulle invadera stugan.

Vi trodde att värmen var påslagen men det visade sig bara vara underhållsvärmen och det var inte mer än +2 grader. Så CG packades in i filtar medan jag eldade upp stugan och omfördelade alla kartonger som lagrats där under tiden vi hade visning av vår lägenhet. Det blev långsamt varmare och jag jobbade mig varm, så mig gick det ingen nöd på. CG mådde mindre bra. Dels för att han inte kunde röra sig och dels för att han led av att inte kunna hjälpa mig med packningen.

Advent-mys i stugan

Idag åkte vi ut till stugan för att julpynta. Passade på eftersom vi hört att det var plogad väg och vädret var fint. Bäst också att passa på innan mer snö gjorde skogsvägen oframkomlig. Jag hängde upp både "istappar" på altanen och julstjärna i fönstret. Men jag måste dit med en ny lampa - den gamla hade "dött". Och naturligtvis fanns ingen ny i skåpet.

Eftersom det varit så kallt tidigare så hade vi höjt underhållsvärmen lite mer än vanligt. Då var det inte svårt att få upp värmen snabbt med en ordentlig brasa i spisen.

Syster o svåger skulle också ut till sin stuga så de kom för att dela en enkel bröd-lunch med oss. Jag hade shoppat loss ordentligt på Hemköp och köpt en massa godsaker. Men alla fick komponera sina mackor själva Det var tydligen gott för allt den mjuka brödet gick åt och sedan högg dom in på knäckebrödet också. Pepparkakorna på slutet uppskattades också.

Undvik diken när man fyllt 71!

Under många år har jag varje gång jag passerat sträckan Åkersbodarna - Hästberg i Leksand i mörker undrat vad det är för reflexer som sitter i träden utefter vägsträckan. Det är säkert bortåt 100 reflexer i träd och buskar som lyser så vackert och mystiskt i mörkret när man åker förbi och billyktorna sveper över den mörka skogen.

Idag beslöt jag mig för att stilla min nyfikenhet. CG fick sitta kvar i bilen medan jag resolut klättrade nerför dikesslänten. I botten forsade en liten yster bäck och på andra sidan fanns kraftiga, vattenfyllda hjulspår efter en skogsmaskin. Men mitten av hjulspåren verkade stabil varför jag tog ett svanhopp över diket och landade helt efter beräkning  mitt mellan hjulspåren.

Felet var bara att den där fina mittremsan var rena dyhålan. Bara en tunn skorpa av frusen mossa täckte nödtorftigt. Där satt jag fast i den iskalla dyn med båda fötterna och en bra bit ovanför vristerna. Ena skon fastnade i dyn och jag hade ett förfärligt besvär att få loss skon. Samtidigt sjönk jag ännu djupare ner med andra foten. Dessutom halkade jag och stukade tummen rejält. På högerhanden!

Arg som ett bi beslöt jag i alla fall att undersöka vad det var för reflexer så jag stapplade de återstående metrarna med ena skon i handen fram till närmaste buske. Och konstaterade att någon underbar person klätt massor av träd och buskar med reflexband! Helt underbart! Det var nästan så jag tyckte att det var värt våta, kalla, dyiga fötter och förstörda skor för att få skåda denna reflexpark.

Nu återstår bara att tvätta jeansen och strumporna. Kanske jag kan rädda skorna också. Om jag kan för tummen. Förbaskat också! Man ska inte tro att man kan hoppa som en 20-åring när man fyllt 71!

Mer prylar ut till stugan

Nu har jag kommit till nästa punkt på listan över "måsten".

Mäklaren har fotograferat lägenheten och lagt ut den på nätet. Så det är klart. Som jag snodde för att få den presentabel inför fotandet! Igår tog vi en vilodag och bara slappade.

Nu är det bara 10 dagar kvar till visningen! Jag måste nu rymma ut allt som jag slarvigt pulade in i garderober o skåp. Inte kan det vara kvar när kräsna åskådare öppnar alla dörrar och ser kaoset i skåpen. Så nu är ett bra tillfälle att göra sig av med hamsterbeteendet och obönhörligt slänga allt onödigt.

Idag blir det i alla fall en resa ut till stugan med bl a alla våra sommarkläder. De ska vi ju ändå inte ha förrän efter flytten. Vi ska nog också passa på att njuta av det fina vädret som har utlovats. Kanske kan det finnas tillfälle till en fika med syster o svåger, som troligen är därute och snickrar på sin stuga.


Här är länken till vår lgh som ligger ute på nätet
http://objekt.fastighetsbyran.se/Objekt/?ObjektId=949565

Det ska bli fint väder, sägs det.

Just nu sitter jag i stugan och slappar. CG ville inte följa med och jag vill inte tvinga honom men nog är det lite ensamt att vara här själv.

När jag kom hit ut var det 11 grader utomhus och 12 grader inomhus men det tog inte mer än ett par timmar att få upp till 22 grader. Vi har en fantastisk spis som ger massor av värme och så har vi ju elvärme också  som kan dirigeras upp till 17 grader från telefonen om vi vill.

Jag har tagit med mig mina målargrejer och har tänkt arbeta med ett motiv som krånglar för mig. Får se hur det blir med målningen. Vädret ska ju bli fint och jag har lite att göra utomhus. Daliaknölarna ska tas in och urnorna ska tömmas på jord och vissnade växter så de inte spricker när vinterkylan sätter in. Kanske ger jag mig på "ängen" med lien också.

Snart ska jag laga mig en vego-gryta av höstens nyskördade grönsaker och råris till. Några 3,5-or såg jag i skåpet också. Sedan blir det nog fåtöljen med en binge Kosmos-skrifter från  början av 90-talet som jag börjat läsa om igen. Så jag lider ingen nöd. I morgon blir det utomhus-jobb om vädret blir fint.

Adios

Vattenskoter - ingen leksak?

Idag kan jag läsa i FaluKuriren att kommunalpolitikern i Leksand, tillika Superstars ordförande Torbjörn Olsson (c)  tycker att det är onödigt att ha ett förbud för vattenskoter i våra sjöar. Han säger, "Det är inte förbjudet att åka, det är en feltolkning av EG-domstolens beslut". "Dagens vattenskotrar ger inte ifrån sig högre ljud än vad som kommer från en symaskin". Han menar att vattenskotern är miljövänlig, att förarna vill följa lagen och att vi har alldeles fel då vi anser att den bara används som leksak. Jag ifrågasätter att Torbjörn Olsson någonsin varit i närheten av en vattenskoter. 


Just nu, utanför vår altan, 50m ner till sjön, kör två personer sina vattenskotrar och jag kan garantera att de leker. De kör runt, runt, välter ibland, upp igen och runt, runt igen. Ibland kör de i full fart och då går det undan, vill jag lova. Detta pågår i flera timmar. Och ljudnivån i den stilla sommarkvällen liknar verkligen inte ljudet från en symaskin. 
  
Viken, där de leker med sina farkoster, är inte mer än ca 500 x 1000m och gör allt fiske omöjligt där under de timmar de roar sig. Den leken har pågått nu under flera dagar. Jag undrar hur sommaren skall bli.


PS: Jag vill förtydliga att ovanstående påstående om artikeln i FaluKuriren i går avser nätversionen. 


PSPS: Är det någon som vet varför texten blir markerad med annan färg? Och hur man får bort det? Jag tänker på texten fr o m: Han menar att vattenskotern .... och till inläggets slut. Det irriterar mig. DSDS

Sakernas tillstånd

Det är förfärligt länge sedan jag skrev men det har varit fullt upp. Det är mycket att göra i stugan både inne och - inte minst - utomhus. Vi "bor" här i stugan nu men besöker ofta bostaden i alla fall i olika ärenden. Bra eller dåligt att ha stugan nära. Mestadels bra, tycker jag.

Det krånglar en del här ute med tekniken. Sedan ett bra tag tillbaka vill belysningen inte fungera i toarummet och det måste vi få till på något sätt. Det betyder att vi behöver en elektriker som felsöker. Dessutom pajade trycktanken till vårt vatten igår. Membranet har tydligen gått sönder. Det betyder en VVS-are.

En stor miss vi gjorde när vi anlade gräsmattan för sisådär 30 år sedan - vi valde för bra gräs! Det behöver klippas alldeles för ofta. (se inlägg jag gjort om vår värsting till gräsklippare som jag inte kommer överens med. (2/6 2009; 24/8 2011 och 25/9 2011)). Dessutom har jag släpat mängder av ris efter skogsröjningen i vintras, rensat rabatter och planterat både i urnor och rabatter. Använt lie en hel del (börjar bli riktigt haj på det nu) och skurit mig rejält på lien också (så klantigt!).

Och så har jag faktiskt målat en del också, Mer om det vid senare tillfälle.

En liten förarglig bagatell - jag har inte kommit mig för att byta mitt varma vintertäcke till ett tunnare sommardito! Denna slöhet jagar upp mig ur den ångande bädden vid 5-tiden på morgnarna för avsvalning. Så hejdlöst dumt! Men då smakar det gott med kaffe i alla fall.

Jättefin röjning vid stugan

Vi åkte ut till stugan idag för att hämta vår extra mobilladdare och samtidigt kolla hur det blivit efter avverkningen ner mot sjön. Och jag må då säga att det blivit bra. Öppet, inbjudande, som ett leende parklandskap. Jag är jättenöjd.

Visst är det ett stort jobb kvar att röja ris osv. Det kommer att bli en, eller rättare sagt, flera högar med ris. Men jag gillar ju att gå där i skogen och pillemasa med riset. Bara jag då och då blir avbruten av den gamla malmklockan som klämtar att kaffet är klart. Det är nästan så att resan till Findhorn ligger lite i vägen nu. Men å andra sidan ligger ju riset kvar men målarkursen på Findhorn finns det bara ett tillfälle till.

Idag har jag tvättat och plockat fram allt som ska med på resan till Skottland. Vädret är ju lite labilt där så det gäller att packa genomtänkt.

Skogsavverkning i stugan

Igår vaknade jag av att telefonen skrällde. Snabba ryck! De skulle komma från det stora bolaget och röja skogen på allmänningen nere vid sjön. Ca 50 meter ner till sjön. Den där röjningen har jag längtat länge efter. Det kommer att släppas in mycket sol på tomten.

Så vi slängde i oss frukost och körde de 2,5 milen till sommarstugan. Vi hann precis ut så vi kunde prata med basen för avverkningen. Vi hade redan tidigare markerat vilka träd vi ville ha så det var inga problem att samsas om avverkningen.

I stugan var det kallt. Underhållsvärmen om 5-6 grader kändes inte särskilt skönt. Och fikat var det inte mycket bevänt med. Några gamla torra kex och kaffe utan mjölk. Bläää! Men det var en upplevelse att på nära håll se en man sköta avverkningsmaskinen. Jag tror den kallas skotare. Fällde, sågade i längder, kvistade, staplade virket och stackade även allt ris. Allt med samma maskin och i en följd. Han klarade av hela strandremsan för ca 10 sommarstugor på en dag!! Jag tänker på min pappa som under de stränga vintrarna under krigsåren med bara en fogsvans låg ute i kojor och sågade timmer. Jag undrar hur många träd han hann fälla, kvista och kapa under en vecka.

Det ska bli intressant att se när de kommer och hämtar. Det måste ju göras medan det är tjäle i jorden. Annars blir det väldiga markskador. Det blir väl mitt jobb senare att finstäda. Men jag gillar att gå i timmar och släpa ris. Det är så rofyllt. Och nu är det så öppet så nu kan vi elda utan att det finns risk att skogen tar eld.

PS: Jag ser nu på bilden att slogboden alldeles försvunnit bakom maskinen. Så stor är maskinen!

Idag åkte jag ut för att kolla elektroniken. CG ville inte följa med så jag satte mig beslutsamt i bilen och anträdde färden med en förhoppning om att jag skulle klara uppgiften att felsöka.

I stugan var det +4,3 grader och elektroniken hade inte slagit till. Det oroade mig. Men jag placerade termometern nere vid golvet nära känselkroppen för temperaturen. Fortfarande +4,3 grader. Försiktigt, försiktigt vred jag på den trasiga resten av temperaturvredet på väggen. Och se!!! Bara 1 mm och elektroniken slog till och alla lampor på de oljefyllda elementen slog igång. I alla rum! Jag var överlycklig. Jag vet att sönderfrusna vattenledningar inte är roligt att mötas av när man kommer till stugan. (jag ska skriva ett alldeles särskilt inlägg om vad dottern Kicki råkade ut för när hon skulle dit med sin 8 mån gamla dotter Cazzandra för att förbereda julfirande där).

Nåväl - jag beslöt att testa när elektroniken slog av igen - alltså när grundinställningen tycker att det börjar bli för varmt i stugan. Så jag satte igång att elda och tillsammans med de hårt arbetande elementen så dröjde det inte länge förrän elektroniken slog ifrån - vid +5,3 grader. Perfekt! Så fick det bli. Nu kommer det att hålla den temperaturen tills vi ringer ut och slår på. Då stiger temperaturen till +17grader och det är lätt att på kort tid få upp värmen med spisen till en behaglig innetemperatur.

Jag har två fantastiska novemberkaktusar som hänger i amplar i storstugan. De formligen dignar av knoppar som är på väg att slå ut. Jag funderar på att ta hem dom så jag får njuta av den vackra blomningen men jag är rädd för att temperaturskillnaden blir för stor. Borde kanske ta hem i alla fall en av kaktusarna. Vi får se. Annars får jag väl åka ut och sätta mig påpälsad med en kopp varmt kaffe och njuta ett par timmar av fägringen. För ett par år sedan tog jag en bild av ena kaktusen där den hängde i full blom men det är betydligt fler knoppar på den nu. (ska se om jag hittar bilden). Efter 7 sorger och 8 bedrövelser hittade jag bilden i mitt stökiga bildarkiv.Men som sagt, det är dubbelt så många knoppar nu.

När elektroniken krånglar

Vi har trassel med elektroniken i vår stuga. Vi har sedan många år installerat en fiffig mackapär som är jättebra att styra temperaturen med i stugan via telefon. Den ska hålla en grundtemp på +4 grader men via telefon kan man sedan ringa och slå på värmen och då går den upp till +17 grader. Bra att göra några timmar innan man ska dit. Man kan också ringa och slå av om man ändrar sig och stannar hemma i TV-fåtöljen i stället. En gång när vi var på semester i Thailand och läste på nätet att det skulle bli mycket kallt så ringde vi helt enkelt och slog på värmen och stängde sedan av när i hörde att den stränga kylan släppt.

Men nu har något hänt med vredet på termostaten. Den verkar som om den på något sätt gått av. Plasten har väl blivit spröd med åren. Vi har försökt få tag i en ny men inte lyckats hitta en liknande.  Egentligen ska man inte röra den där ratten men en del har ju svårt att hålla fingrarna i styr. Jag med.

Idag åkte jag ut till stugan för att kolla läget. Tidigare brukade grundvärmen ligga runt 5-8 grader men nu var temperaturen bara +4,5 grader. Och det ska ju bli kallare i natt. Så det blir nog en ny tur ut till stugan i morgon. Tur att det inte är så långt. Dessutom har CG lovat att bjuda mig på våfflor med vispgrädde och hjortronsylt på Klockargården i Tällberg. Bara det är väl värt den extra turen. Det ska ju också bli fint väder lovar meteorologerna.

Rättviks kommun förlorade upphandlingen - igen.

Det var så länge sedan jag skrev att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men jag tar det som gjorde mig upprörd i morse (hmm, vaknade först kl 11) när jag läste morgontidningen. Där stod det i FK att Rättviks kommun än en gång förlorat upphandlingen av viss mat till kommunens skolor och åldringsvård. Och landstingsrådet Ann-Catrin Lofvars (MP) anser att "Matjättar gynnas av EU:s lag" 

Det påminde mig om mina gamla käpphästar beträffande kraven på upphandlingar.

1. Sätt ett pris på CO2-utsläpp!! Hela Europa säger sig vilja vara miljömedvetna. Varför tas då inte CO2-utsläpp med som en kostnad? Det alstras bra mycket mer CO2 att köra t ex smör från Sydeuropa än från ett mejeri i Mellansverige. Det borde definitivt tas med i kalkylerna när man räknar på kostnaden. Är inte Sverige intresserad av att få ner CO2-utsläppen?

2. Värna om en levande landsbygd! Europas invånare anser ju numera att Sverige är deras stora semesterparadis med ren luft och natur, knätofs och service även på landsbygden. Varför då slå undan benen på små lokala företag som i mindre skala producerar mat och andra hushållsprodukter? Som reglerna nu är skrivna så gynnas de stora supereffektiva producenterna. Det måste kunna räknas med de skatteeffekter som drabbar en kommun när de måste ta sina varor från en storproducent i annan kommun eller utomlands och  sedan tvingas se ortens egna producenter lägga ner sin verksamhet. Man kan ju undra om Sverige verkligen vill ha en levande landsbygd.

Snälla Ann-Carin Lofvars och andra likasinnade: Slåss för en förnuftigare och miljövänligare upphandlingslag!

En sväng till stugan med förhinder.

Jag skulle bara ut till stugan idag för att hämta en kvarglömd sak och kolla att allt var som det skulle. Ca 15 cm snö på skogsvägen men någon med breda däck hade kört före så det var ingen större svårighet att ta sig fram.

Allt var OK och jag anträdde återfärden i de gamla hjulspåren utan missöden - utom de sista 4 förargliga metrarna upp på "stora vägen". Där var ett litet motlut och bilen höll på att halka ner i diket. Jag backade och försökte igen - och igen - och igen. Under snön var det nämligen snorhalt och mina dubbdäck är väl inte av färskaste datum.

Som tur är så är jag notorisk samlare på telefonnummer som finns nedtecknade med blyerts i min lilla  almanacka. Där fick jag kontakt med en person som bor i en närbelägen by, som jag aldrig träffat men som kontaktat mig i ett litet ärende. Han var på sitt arbete med rekommenderade mig att ta kontakt med en annan, för mig okänd person. Som visade sig vara hjälpsamheten själv och skickade sin son med traktor att dra upp mig på vägen. Lyckligt fick jag ännu ett telefonnummer att skriva in i min lilla almanacka.

Vilken tur att det inte var kallare än -3 grader! Tänk om det varit som förra året vid den här tiden, -25 grader! Men jag var snöig upp till  knäna, våt om fötterna efter att ha sparkat bort en massa snö i uppförbacken, mörkret började tätna, jag frös om fingrarna och glasögonen immade igen när jag skulle ringa.

Men allt slutade lyckligt och nu är jag inne i stugvärmen igen. Allt tack vare en glad yngling som bara puttade på lite grann och jag kom lätt och fint upp på vägen.

Gräs!

Morgon här i stugan. Det är alldeles tyst, CG sover, och bara brasan sprakar. Om en stund ska jag ut och slå gräset med lie på ängen, dvs det som jag under ca 20 års tid försökt göra till en riktig äng. Det vill sig inte riktigt. Min välmenande make ville vara snäll och beställde ut ett lass matjord och tippade mitt på det som jag ansåg vara det perfekta underlaget för en äng, nämligen mager, grusig/sandig jord med inslag av lite kalkkross. I minst 20 års tid har jag slagit ängen och noga krattat bort allt gräs, flera gånger per år, för att magra ut marken. Men det växer lika frodigt i alla fall och kväver alla rara ängsblommor som jag i fantasin sett växa upp. På sista åren har jag inte riktigt orkat med att lieslå så mycket som jag borde pga ett litet förargligt hjärtfel, för mycket andra plikter och så åldern förstås. Jag är faktiskt på väg att ge upp och låta gräsklipparen göra en prydlig gräsmatta av de ca 100m2 mark som är avsatt som äng.

Men nu är det så att gräsklipparhel**t inte fungerar. Jag har i flera omgångar här i bloggen skrikit ut min ilska över en gräsklippare som inte fungerar. Köp aldrig en Husqvarnaklippare! I går skulle jag klippa gräsmattan igen efter andra vändan till reparatör den här månaden. Den gick ca 10 meter, sedan lade den av. Och nekade starta igen! (jag ska försöka hitta bilden av klipparen och datum för inläggen). Så nu blir inte gräsmattan klippt, troligen inte i år i alla fall. CG är förtvivlad över att han inte kan hjälpa till (sjukdom) men jag tröstar honom med att gräset kommer upp nästa år i alla fall. Det är inte livsnödvändigt att gräset är nyklippt när hösten kommer.

Man kan Googla på allt.

Ni som följt min blogg vet, att jag ägnat en hel del tid åt målning. Bl a i vår dusch i stugan. Den ser/såg  för grisig ut pga att vårt vatten är så järnrikt. Duschväggarna har jag målat och resultatet blev verkligt bra.
Men golvet!! Hua. Med åren har det blivit en hel del rostfärg på golvet. Avsikten var att måla även golvet men det är vanskligt enligt expertisen så jag gick länge och funderade på vilket som var bäst att göra. Jag hade redan använt T-röd på golvet men golvmattan var fortfarande väldigt brun på sina ställen.

I går var jag ute på nätet (välsignade företeelse) och läste att oxalsyra var det bästa att ta bort rost med. Oxalsyra finns bl a i rabarber, mest i bladen. Jag kapade alltså lite av bladen på vår nyligen inköpta rabarberplanta, klippte bladet i små, små strimlor och hällde på hett vatten och fick stå i 5 min och dra. Jag använde en svamp, inte skursidan, och baddade på lösningen. Och till min stora förvåning fungerade det. Allt gick inte bort men resultatet blev helt acceptabelt. Så nu blir det ingen målning av duschgolvet.

Så jag slapp ta bilen in till Den Stora Köpingen, Leksand, och slösa bort en fin, solig dag i affärer. Och jag fick mer tid att måla på mina tavlor. Det är mycket roligare.