Så där, ja. Nu är det klart.

Vad ska jag nu göra med all tillgänglig tid?!

För 2 månader sedan satt vi här i stugan och funderade på framtiden. CG:s sjukdom, Parkinsons, var för tillfället hanterbar och vi ville kunna ha det lugnt i sommarstugan även om våra barn o barnbarn är på besök. Då föddes tanken på att bygga ett s k Attefallshus (en större variant av Friggebod) då man skulle kunna söka igångsättningstillstånd fr o m 2 juli.

Så vi slog till. 2 juli satt jag med färdiga ritningar och ansökningar på kommunhusets trappa för att vara den första att lämna in. Och 14 dagar senare hade vi tillståndet i vår hand. 1 månad senare var bygget i hamn. Men jag kan ärligt säga att utan syster o svågers fantastiska hjälp hade det fortfarande varit en brädhög på gräsmattan. Min del i det hela reducerades till att åka skytteltrafik till Claes Ohlson och köpa spik mm. Och koka kaffe. Men det var kanske tur, för CG:s sjukdom förvärrades snabbt och han behövde och behöver numera mycket hjälp.

Den 31 augusti skulle vårt första barnbarnsbarn döpas i Rättviks kyrka och därefter skulle det vara kaffekalas i vår sommarstuga för drygt 20 personer och minst 8 personer skulle övernatta. Då var det nödvändigt att Lillstugan stod klar (vi valde att övernatta på lugnare ställe). Men allt klaffade perfekt och dopet blev en underbar upplevelse. Och nu, exakt 7 dagar senare har vi nyss vinkat farväl av CG:s bror och käresta som blev nästa övernattningsgrupp i Lillstugan.

Nu är det så tyst och lugnt i stugan. Vad ska vi nu göra av all tid? Inga nya besök är inplanerade. Men jag kanske ska ta det lite lugnt för jag har fått problem från ryggen(?) med ganska svår värk och kramper i benen,  Jag måste nog söka kiropraktor. Jag har också massor av bilder i kameran och mobilen som jag bör sortera och senare ska jag lägga in ett urval här på bloggen.

Vardag igen

Det har verkligen varit en lugn jul. Dagarna har bara glidit förbi. Vi har i stort sett varit ensamma hemma. Mina syskon med "tillbehör" har besökt oss för en kaffestund och lite prat. Barn och barnbarn bor på annat håll och har inte kunnat besöka oss. Det har varit alldeles lagom för oss.

Enda krusningen på den lugna ytan var när syster o svåger tröttnade på mitt tjat om att jag inte var nöjd med möbleringen i vardagsrummet. De satte helt sonika igång och flyttade om i stort sett alla möblerna så som de tyckte vi skulle ha det. Det var på juldagen (tror jag). Jag måste säga att det blev mycket lyckat. Så dagen därpå började jag sätta upp tavlor som saknats på väggarna sedan vi flyttade in i februari! Undrar vad grannarna tänkte när jag började banka i väggarna.

Nyåret har varit lika lugnt. Lite kaffegäster och mysigt småprat. Alldeles lagom.

Och nu är det vardag. Jag ska pallra mig ner i vår trevliga tvättstuga och boka tid. Ett litet besök på vårdcentralen för provtagning och sedan besök hos min syster, som fyller år. Alldeles lagom.

Jag har en känsla av att det nu finns krafter för att ta tag i många intressanta uppgifter framöver.

PS: Jag har högtidligt lovat (mig själv och andra) att inte stjäla bilder från nätet mer. Enl Google är den här bilden fri att ta. DS

Lite understimulerad idag.

Lite grått ute idag och jag känner mig lite nere. Jag har konstaterat att jag är understimulerad. Så nu gäller det att "hitt på nå´t". Men vad?

Målningen ligger och väntar men jag behöver lite fler uppgifter innan jag kan fortsätta. Så det måste bli nå´t annat. Hämta hem gröna tomater från stugan där de hänger mörkt o svalt och sylta dom? Kanske det. Eller ta en promenad med stavarna och min nya smartphone där jag har "appat" in MapMyWalk och bege mig till Johansons Järn (eller vad de heter nu för tiden) och där köpa 6 st S-krokar så jag kan hänga upp solstolarna? Nu ligger de nere i förrådet och barrikaderar allt annat. Eller att övertyga CG om att en promenad ner till Kulturhuset och läsa dagstidningarna och sedan ta en fika på Södergården är det bästa alternativet?

Det sistnämnda låter väl inte så dumt? Nu får jag starta operation övertalning!

Vart har tiden tagit vägen?

Idag åkte CG och jag en sväng med bilen. Det blev en tur upp till Toppstugan ovanför slalombacken i Rättvik. Vilken hisnande utsikt över Rättviken och samhället Rättvik där jag är uppfödd och gått i skola.

Så annorlunda det ser ut nu mot vad jag minns från tiden då jag åkte slalom här i backen. På den tiden var det träskidor med kabelbindning och hickorykant eller stålkant (jag minns inte vilket som var först). Visst har jag åkt slalom med modernare utrustning på andra orter under åren som gått, men mina roligaste minnen är ändå åkningen med stålkanter. Nu är det rodelbana på sommaren och slalombana på vintern. En liten nostalgistund där uppe på toppen i det vackra höstvädret och med den vidunderliga utsikten.

Rättviks konsthall - En annan natur.

Just nu visas en vidunderligt vacker fotoutställning på Rättviks Konsthall.  Det är fotografen Helene Schmitz som visar upp de underbaraste naturfoton i jätteformat.

Jag var helt betagen. Gå dit och låt dig förundras över hur vacker naturen är. Tag dig också tid att kika i böckerna som är utlagda. Fotografierna är helt underbara.

Utställningen pågår till 20 oktober.

Dags att vända blad.

Vet ni att det är precis 3 månader sedan jag sist skrev i bloggen? Jag trodde faktiskt det var ännu längre sedan. Det har hänt så mycket och det har varit ganska jobbigt. Flytten tog mer på mig än jag kunde ana. Oförutsedda händelser gjorde att planeringarna ändrades och det var nog bara tack vare min underbara släkt och mina vänner som genom sin fantastiska hjälp fick flytten att gå i lås.

Under de hektiska dagarna gick jag nog också igenom en s k hjärthändelse. Jag promenerade till ICA och mäklaren för att uträtta några ärenden när jag fick ett väldigt tryck över bröstet och mellan skuldrorna. Jag blev kallsvettig, yr, illamående och väldigt trött. Lätt huvudvärk fick jag också. Jag förmådde inte handla de få saker jag skulle ha utan promenerade de 300 metrarna hem - oerhört sakta.  Jag kunde inte tro att det var hjärtat som sade ifrån utan tog det som stark stress. Så jag lade mig och vilade när jag kom hem. Efter några timmar kände jag mig bättre och fortsatte sedan flyttbestyren. Men illamåendet, tröttheten, huvudvärken och även attacker av kallsvettning fortsatte under mer än en månad. När jag äntligen tog kontakt med läkare blev jag undersökt och fick stränga order om lugnare tempo och genast ringa 112 om trycket över bröstet hände igen.

Jag känner att jag har blivit extremt stresskänslig. Så nu har jag bestämt att lyssna på kroppen och inte ha så många järn i elden samtidigt.  Flytten är nu avklarad, de flesta (men inte alla) banankartonger är uppackade och de flesta möblerna har hittat sin rätta plats. Tavlorna kommer upp så småningom.

Vi har nu känt att vi kan tillbringa mer tid i stugan där vi kan slappna av ordentligt. Jag känner att det är läkande för mig att vara här och jag behöver det. CG har lite svårare för att finna ro, han sover sämre här. Som tur är kan vi sova när vi vill. Tyvärr har jag inte ännu fått känna den där riktiga målarlusten. Men det kommer nog.

Samtidigt som flytten pågick så hade Rättviks Konstföreningen utställning i Kulturhuset där jag hade tre tavlor utställda, bl a de två jag målade på Findhorn i Skottland. Tyvärr visade det sig sedan att en av mina tavlor hade stulits någon gång under utställningen. Det var verkligen en besvikelse och jag kände mig väldigt kränkt. Men jag får väl trösta mig med att någon tyckte att tavlan var snygg. Jag ska skriva närmare om det på min målarblogg. Men inte i kväll.

I väntans tider.

Fick kontakt med mäklaren igår eftermiddag. Han hade inte kontaktat alla ännu så han var inte klar över hur många som ville vara med och ge bud. Han trodde i alla fall att torsdagen skulle kunna bli en lämplig dag. Och vi får följa budgivningen via sms-meddelanden. Det ska bli intressant.

Under tiden njuter vi av vilan. Jag känner att det är bäst att hålla på den avskalade, rena looken ifall någon eftersläntare vill komma på besök. Så målarpenslarna får stå undanstoppade.

Det får bli en dag i vilans tecken. Det kan behövas.

En massa timmar senare:  Mäklaren ringde och meddelade att en intressent vill ha ett nytt besök - nu med sin sambo. Ja, tacka sjutton för det. På fredag ska det städas lite extra och diskstället och tandborsten får ställas undan igen. Så nu är budgivningen framflyttad till måndag i stället.

Vattenskoter - ingen leksak?

Idag kan jag läsa i FaluKuriren att kommunalpolitikern i Leksand, tillika Superstars ordförande Torbjörn Olsson (c)  tycker att det är onödigt att ha ett förbud för vattenskoter i våra sjöar. Han säger, "Det är inte förbjudet att åka, det är en feltolkning av EG-domstolens beslut". "Dagens vattenskotrar ger inte ifrån sig högre ljud än vad som kommer från en symaskin". Han menar att vattenskotern är miljövänlig, att förarna vill följa lagen och att vi har alldeles fel då vi anser att den bara används som leksak. Jag ifrågasätter att Torbjörn Olsson någonsin varit i närheten av en vattenskoter. 


Just nu, utanför vår altan, 50m ner till sjön, kör två personer sina vattenskotrar och jag kan garantera att de leker. De kör runt, runt, välter ibland, upp igen och runt, runt igen. Ibland kör de i full fart och då går det undan, vill jag lova. Detta pågår i flera timmar. Och ljudnivån i den stilla sommarkvällen liknar verkligen inte ljudet från en symaskin. 
  
Viken, där de leker med sina farkoster, är inte mer än ca 500 x 1000m och gör allt fiske omöjligt där under de timmar de roar sig. Den leken har pågått nu under flera dagar. Jag undrar hur sommaren skall bli.


PS: Jag vill förtydliga att ovanstående påstående om artikeln i FaluKuriren i går avser nätversionen. 


PSPS: Är det någon som vet varför texten blir markerad med annan färg? Och hur man får bort det? Jag tänker på texten fr o m: Han menar att vattenskotern .... och till inläggets slut. Det irriterar mig. DSDS

Jul utomlands

Det är faktiskt mer än 14 dagar sedan jag skrev senast. Men det har hänt en hel del, må jag säga. Vi hade beställt en solsemester till sydligare breddgrader, noga räknat Hurghada i Egypten. Vi beslöt fira jul där. Barn o barnbarn har ju sitt och vi orkar inte längre med alltför många timmar i stimmiga sällskap. Vi tyckte att det var en bra idé och barnen skulle inte heller behöva ha dåligt samvete för att de inte "tar hand om oss".

För oss blev resan till Egypten succé direkt. Och att resa med rollator är absolut ingen nackdel. Vi fick VIP-status redan på flygplatsen. Slussades genom passkontroll och bagagehantering i ett nafs. Vi var faktiskt först ute vid bussen som skulle ta oss till hotellet. Vi hade beställt "all inclusive" och med vår begränsade rörlighet så var det absolut ett perfekt alternativ. Servicen var perfekt, alla var otroligt vänliga och oron i Kairo påverkade inte turistorten det minsta. Personalen hade arrangerat en verkligt fin julmiddag med otroligt fantasifulla och vackra smårätter.

T o m när vi behövde få tag i en läkare för att CG fick en rejäl allergisk reaktion pga solskyddsmedlet så fungerade allt bra, mycket bra dessutom. Vi skjutsades i ambulans 5 mil till ett större sjukhus, läkarundersöktes, medicin och tillbakafärd i samma ambulans. Allt på mindre än 3 timmar. Får se om det går lika bra när jag kommer till försäkringsbolaget med mina kvitton.

När vi skulle hem till Sverige uppträdde det välkända fenomenet, kallat Viskningsleken. På Hurghada flygplats var det kaos. Hela det elektroniska systemet med avgångar osv hade fallerat och allt ropades ut av personal manuellt. I sorlet som var kunde de inte göra sig hörda och planen blev kraftigt försenade. Dessutom strejkade personalen i flygledartornet. Vi meddelade på flygplatsen att vi hade rollator och behövde den ända fram till flygplandörren. Men där gick något snett och CG kördes med rollator, fru och allt med en skylift till flygplanet och lastades in köksvägen. Väl i Sverige väntade rullstol och ledsagare som sade sig fått besked att bärhjälp även behövdes, helt fel naturligtvis.

Men nu är vi väl hemma igen i snöstorm, mörker o kyla. Men vi anpassar oss snabbt och är helt ense om att vi haft en välbehövlig och trevlig semester som varit full av trevliga erfarenheter.

Kicki, Cazzie och Alex provar sina vingar i Siljansnäs

 I går sammanstrålade vi med Kicki, Cazzandra och Alexander i Siljansnäs på flygfältet. Där fanns tillfälle till "Prova på"-flyg med en dubbeldäckad experimentmaskin.
Flygmaskinen är byggd i Insjön av elever som gått en specialutbildning i flygplanbygge. En utbildning som initierats av Siljan Airpark. (Siljan Airpark är värd en egen mässa i bloggen senare).
Därefter förflyttade vi oss till Siljansnäs Flygklubb där de fick prova på segelflyg.
Jag kan garantera att de var både nöjda och trötta efteråt.

Viktorias födelsdagsfest regnade bort.

Jag tittade på TV på festligheterna för Viktorias födelsedag i fredags och led verkligen med de kungligas tappra försök att stå ut i regnet. Jag förstår kungen som demonstrerade lite med sin sopsäck. Publiken bar ordentliga regnkläder men de kungliga, som naturligtvis ville visa upp sig eftersom de var hedersgäster, satt där mycket utsatta i regnet och vindbyarna. Jag skulle tro att de frös rejält också.

Mitt tips till arrangörerna: Tag lärdom av hur de hanterar väderleken i Dalhalla i Rättvik. Det är ju en utomhusarena djupt nere i ett kalkbrott. Artisterna är skyddade men publiken är utsatt för väder och vind. Men yllefiltar hyrs ut, sittunderlag och regncaper  med ordentlig huva säljs till överkomligt pris. CG och jag var där på en konsert en kall, blåsig och regnig kväll för ett par år sedan. Vi hyrde/köpte utrustning och vi hade det kungligt varmt och bra (hmm, inte så relevant kanske, men ni förstår säkert) under utrustningen. Jag minns att jag tog kort på det men kan tyvärr inte hitta det i villervallan i mitt fotoarkiv. Hittar jag bilden så ska jag minsann lägga till den i inlägget.

Jag kan f ö tillägga att organisationsapparaten i Dalhalla inte kan vara bättre. Personalen är tjänstvillig. positiv och väldrillad. Allt flyter helt gnisselfritt med transporter mm. Så också deras service när vädergudarna spelar dem ett spratt.

Slagruteförbundet, SSF, i Rättvik

Ända sedan någon gång på 80-talet har jag tillhört SSF, Svenska Slagruteförbundet. Jag har deltagit i flera av deras årskonvent med tillhörande övningar och föredrag på flera ställen i Sverige. Det har varit verkligt trevligt att umgås med de många vänner jag fått inom SSF. Men pga av sjukdom mm har jag varit tvungen att prioritera bort denna trevliga hobby under de sista åren. I år hålls årets konvent här i Rättvik och då kunde jag bara inte låta bli att anmäla mig. Så idag har jag varit på två föredrag.

Ett föredrag handlade om PSI-spåret. En värmlänning, Göte Andersson, upptäckte av en "slump" att människan lämnar efter sig "tankespår" och dom är mätbara med slagrutan. Jag har själv mycket tydligt kommit i kontakt med detta fenomen och nu fick jag förmånen att lyssna på ett föredrag av Ph D Jens Tellefsen som i flera år forskat om fenomenet. Mycket intressant!

Och i morgon blir det praktiska övningar om PSI-spåret. Då kommer man att kunna skåda ett 100-tal människor som irrar runt i omgivningarna runt Stiftsgården med konstiga pinnar i händerna. Det blir en syn.

En utflykt till Gysinge Herrgård med Buketten, Rättvik

Idag har vi varit på utflykt. Träffpunkt Buketten i Rättvik bjuder medlemmarna på utflykt en gång/år och i år gick färden till Gysinge Herrgård. Ett 30-tal deltagare äntrade bussen med Torgny som chaufför och Elisabeth et al som engagerade färdledare.

Av guiden Tord Andersson (med anknytning till Rättvik, visade det sig) fick vi veta att Gysinge Herrgård var ett gammalt välbevarat vallonbruk från 1600-talet. Det har gått igenom många förändringar genom århundradena och numera är det en PRO-ägd folkhögskola  för 18+are (som Tord föredrog att benämna det). De ordnar både korta och långa kurser och jag skulle då inte ha något emot att tillbringa en vecka med att måla i den miljön. Eller varför inte en skrivarkurs eller datakurs. Omgivningarna är oerhört vackra och där finns både vandrarhem, värdshus, hantverk, naturum mm.

Efter en synnerligen god lunch på Gysingebruk Wärdshus ställdes färden hemåt igen. Att vi vann både chokladask och hembakat på Bukettens lotteri gjorde inte utflykten sämre.

En stor bit tårta

Idag har det varit full rulle med många kära kaffegäster. Jag fyller år i morgon och det passade bra att bjuda på tårta idag.
I morgon ska jag först på gympa kl 10 - 11, därefter till Måndagsmålarna och då ska jag bjuda alla på tårta.
På kvällen ska jag på mitt första besök på den skrivarcirkel jag anmält mig till. Det ska verkligen bli spännande. Cirkeln (i Vuxenstudieförbundets regi) har funnits ett par år men de vill tydligen ha in fler. Vi får se hur det känns. Jag har också anmält mig till en skrivarcirkel i ABF och tydligt deklarerat att jag kommer att hålla mig till den där personkemin stämmer bäst. Den cirkeln är inte startad ännu så vi får se.

Det blir en spännande dag, alltså.

Ett besök i simhallen i Rättvik

Idag var vi i badhuset. Ja, inte där vid Bowling&Krog utan längre bort. Det var ett år sedan vi var där, och min kondition är inte i bästa slag.

Jag orkade inte simma så länge, blev andfådd ganska fort och det stramade i ryggmusklerna, i den lilla rest som finns kvar i ryggen. Det blev väl ca 200 m sedan lockade bubbelpoolen mer, av förklarliga skäl. Inne i omklädningsrummet lyxade jag med lång dusch med tvål och skrubbhandske, två vändor in i bastun och sedan kopplade  jag av och lufttorkade i avslappningsrummet i de bekväma badstolarna.

Samtidigt som vi kom till simhallen såg jag att min svägerska, Marita, simmade i bassängen också. Hon berättade att lilla Emma var på dagis, själv hade hon jobbat och hon skulle jobba på eftermiddagen också. Nu hade hon en stund över så då kopplade hon av med ett besök i simhallen. "Jaha, så då ska du ha det skönt i bastun, då?" "Tok, heller" sade hon och simmade iväg igen så vattnet forsade runt henne.

Det kan nämnas att hon fortfarande forsade fram i bassängen som en jagad säl, när vi gick från simhallen. Snacka om energi!

Kvinnliga resp. manliga deckarförfattare

I går kopplade jag av med en deckare som jag köpt för 8 kr på Erikshjälpen. Det var en deckare, Predikanten, av Camilla Läckberg.

Oj, vad jag gillar våra svenska kvinnliga deckarförfattare! Till skillnad från sina manliga kolleger lägger de stor vikt vid skildringen av människors psyken och beteenden.

De flesta manliga deckarförfattare frossar i våld och blod, vilda polisjakter och mycket skjuta. Ni kan slänga er i väggen, pojkar! Ni är distanserade med hästlängder.

Fixat mysbelysningen i den gamla, stora fläderbusken.

Igår eftermiddag packade vi våra pinaler och åkte ut till stugan. Vädret såg lovande ut och det finns ju alltid något att göra där.

Tyvärr blev natten jobbig. CG, vars hälsa numera inte är så god, hade en natt med svår andnöd och yrsel. Han har inte sovit mycket och det blev inte mycket sova för mig heller. Ett tag var jag betänkt att ringa efter ambulans men det är inte så lätt att hitta hit på skogsvägarna mitt i natten. Nu mår han lite bättre men så har han sovit mest hela dagen också.

I morse var det regntungt och trist men jag hade några böcker med mig så det var ingen svårighet att fördriva tiden. Senare kom solen fram och vädret blev helt underbart. Då vaknade verksamhetslusten och jag tog itu med att justera den belysning vi har i en gammal fläderbuske alldeles vid infarten. Vi brukar faktiskt annars låta den lysa året runt. Men i år har jag hyfsat till busken och klippt en massa grenar så slingorna har varit strömlösa. Dessutom hade slingorna med åren hamnat längre och längre ner och den här vintern med all snö gick dom farligt nära marken på sina ställen. Så jag plockade fram stegen och justerade slingorna längre upp mot toppen (jobbigt värre bland alla knotiga grenar), hängde anslutningsledningen högt i ett angränsande träd och sträckte den rejält fram mot stugan så att inte ens en hög bilantenn skulle kunna haka i om någon fick för sig att köra bil där. Gjorde prydliga slingor av överflödig ledning, tejpade med eltejp där sladdarna var skarvade och gjorde allt riktigt prydligt. Jag kände mig SÅ duktig efteråt. (Obs bilden är från förra vintern. Det syns hur lågt belysningen hänger. Klicka på bilden så blir den större. Gå tillbaka med hjälp av bakåtpilen längst upp till vänster)

Sedan har jag faktiskt legat på en solsäng resten av eftermiddagen. Hur härligt är det inte att ligga under  den stora björken, vårt vårdträd, som står mitt på gräsmattan och som ger så behaglig skugga precis när vi behöver den. Trädet är lika gammalt som stugan. Jag försvarade det lilla rotskottet med mitt liv under byggtiden för 35 år sedan och i många år fick jag argsint försvara dess existens tills de andra i familjen märkte vilken underbar skugga det gav under stekheta dagar.

Vädret är fortfarande fint men tyvärr måste vi nog bryta upp och åka hem för att CG:s skull. Jag får höra vad han säger när han vaknar.

Kompisträff i flygbranschen

En underbar kväll i stugan. Christer har besök av två gamla arbetskamrater och just nu (kl 00.22) sitter dom på altanen i mörkret och berättar gamla minnen från sin tid tillsammans som flygtekniker i "buskbranschen". Inte visste jag att så mycket kunde lagas med ståltråd och tape på flygplan.

Det är inget fel på humöret. Skratten avlöser varandra. Inte vet jag om rödvinet och wiskeyn får minnet att klarna men nog är det mycket jag inte tidigare hört som kommer fram. Jag föredrog att gå in och diska, bädda gästernas sängar och lämna de lösmynta gossarna i fred med sina minnen. Och jag har ingen tanke på att påminna dom om att klockan är mycket.

På fredag drar gänget vidare för att träffa fler av samma sort.

För varmt för oss nordbor.

Flämtat i skuggan.

Släpar ris i stugan

Två lugna, sköna dagar här ute i stugan. I em åker vi hem. Det är lite att fixa med inför måndagens årsmöte med bostadsrättsföreningen. Som tur är så har vi några som drar det stora lasset, fixar lokal (redan gjort, förstås) brer mackor och kokar kaffe. Jag ska bara skriva ut lite papper och förbereda vad jag ska säga. Anteckna, så jag inte glömmer något.
Här ute i stugan har det varit underbart väder. Och jag har släpat ris. Vi har låtit hugga ner en massa björkar som hindrar solen och nu har vi betydligt mer "luft" kring stugan. Ändå återstår en hel del att hugga ner. Men nu har jag alltså släpat ris. Varit ute tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen och nu ska jag ut om en liten stund igen. Tre stora högar ligger här och väntar på att köras till tippen. Bilden visar bara en av högarna. Vi törs inte elda nu - det är för stor brandrisk. Om vädret blir skapligt ska vi köra riset på onsdag. Sedan kan "huggaren" komma och ta ner mer träd.