Jag borde förnya mig

Visst ser layouten tråkig ut på min blogg? Jag borde piffa upp den en hel del. Men jag vill absolut inte avstå från de härliga och mysiga änglarna som syster Gunilla gjort. Får se om jag får bättre tid för förnyelse när dagarna blir kortare o mörkare.

Nyvaken

En längre tid har jag befunnit mig i en mental, suddig bubbla. Livet har pågått utanför men jag har inte varit i kontakt. Jag är ganska medveten om vad det beror på men har svårt att göra något åt det. Hittar inte balansen. Jag försöker fjärma mig från det jag inte kan påverka och åtgärda det jag kan göra något åt. Men det är inte lätt.

Vad tiden går ....

Nu var det länge sedan jag skrev något här på bloggen. Jag har helt enkelt inte hunnit. CG.s sjukdom, Parkinsons, är ingen trevlig gäst i vårt hem. Vårt liv handlar till stor del om att anpassa oss efter den. Och det tar tid och krafter. Eftersom CG inte bör köra bil längre så blir det mycket körningar till diverse läkarbesök, provtagningar, neurogympa mm. Jag har t o m svårt att få tid att teckna tvättider.

Just nu är vi i sommarstugan och CG sover för tillfället. Det regnar och jag har ingen lust att ta tag i disken. Sitter här vid datorn och scrollar lite planlöst på allt från tidningsartiklar, Facebook och bloggar. Och råkade hamna på min egen. Upptäckte hur länge sedan det var jag besökte min egen blogg. Jag är numera rätt mycket ute på Facebook (FB) där jag har kontakt med mina barn, barnbarn och nu också barnbarnsbarn, lilla Leona, nu 1 år. De bor ju alla på annan ort och jag längtar oerhört efter dem. Och då är ju deras inlägg och bilder/filmer till stor glädje. CG:s sjukdom gör ju att vi inte kan åka så mycket ellerså långt. Jag är också med i många grupper som handlar om sådant som intresserar mig, vilket också tar tid. Funderar ibland på att minska ner på Facebookandet till förmån för bloggen. Vi får se.

Jag tycker ju om att måla men t o m det har fått stryka på foten under flera månader. Ibland undrar jag om jag håller på att bli s k "utbränd". Dåligt närminne, trötthetsattacker, svettningar, yrsel och ibland illamående. Jag borde nog gå till läkare men det blir inte av. Det finns liksom bara plats för EN sjuk person i ett hushåll.

Jag märker att jag låter väldigt negativ men det finns många ljuspunkter också. Förra sommaren byggde vi en gäststuga här vid sommarstugan så att vi här skulle kunna ta emot släkt och vänner utan att det försvåras genom CG:s sjukdom. I år har jag rödmålat den och det är snart klart. Sedan ska taket läggas på och en altan byggas. Och jag har mitt finger med i allt, förstås. Men det är kul. Att vara här ute i stugan ger mig energi och jag tycker om att gå här och pyssla. Jag har tagit en hel del foton med min mobil. Tyvärr har jag inte lärt mig hur man för över bilderna till bloggen. Hoppas jag kan få hjälp vid tillfälle av min datanörd till bror. Då ska jag lägga ut någon fin bild från stugan.

Nu hör jag att CG är vaken. Det är nog dags för kaffestund.

Livet - min spegel

Den här bloggen ska ju vara ett andrum. Oftast har det absolut inte varit det. Jag har "pratat" politik, gnällt, varit arg, gett "goda råd" (jag är duktig på det) och skrutit om mina goda vanor. Ibland har jag varit rolig också.

De senaste dagarna har jag av omständigheterna tvingats ge mig själv ett andrum. Att hejda mig och tänka: "Vad är det jag gör?!!!" Jag upptäckte med förskräckelse att jag avrådde andra från att göra det jag själv gör! Det blev ingen vacker bild. En osminkad uppgörelse med mig själv som höll mig vaken en stor del av natten. Jag tvingades hårdhänt att inse sanningen i budskapet att livet självt är bästa läromästaren. (Läs gärna Sören Grinds bok "Livet - din spegel").

Här står jag nu med stukad självkänsla och inser att livet slagit mig på fingrarna - hårt!

Hur ska jag krångla mig ur detta?

Viktig information ang min nya smartphone!

Med anledning av bilagda länk från en för mig okänd bloggare, vill jag meddela att jag kommer att ta det mycket lugnt med övningstillfällena med min nya smartphone! För det första för att bloggaren har alldeles rätt, för det andra för att jag är tröglärd och för det tredje för att jag är väldigt lat.

http://mmafarsan.wordpress.com/2013/10/02/lagg-ner-den-dar-javla-telefonen/

Jag ska - så fort jag slitit mig från datorn/nya telefonen - läsa mer om vad denne bloggare har att förtälja.

På Facebook har jag redan meddelat att jag nu kan ringa/ta emot samtal och sms:a. Men inget mer. Ännu!

Vart har tiden tagit vägen?

Idag åkte CG och jag en sväng med bilen. Det blev en tur upp till Toppstugan ovanför slalombacken i Rättvik. Vilken hisnande utsikt över Rättviken och samhället Rättvik där jag är uppfödd och gått i skola.

Så annorlunda det ser ut nu mot vad jag minns från tiden då jag åkte slalom här i backen. På den tiden var det träskidor med kabelbindning och hickorykant eller stålkant (jag minns inte vilket som var först). Visst har jag åkt slalom med modernare utrustning på andra orter under åren som gått, men mina roligaste minnen är ändå åkningen med stålkanter. Nu är det rodelbana på sommaren och slalombana på vintern. En liten nostalgistund där uppe på toppen i det vackra höstvädret och med den vidunderliga utsikten.

Dags att vända blad.

Vet ni att det är precis 3 månader sedan jag sist skrev i bloggen? Jag trodde faktiskt det var ännu längre sedan. Det har hänt så mycket och det har varit ganska jobbigt. Flytten tog mer på mig än jag kunde ana. Oförutsedda händelser gjorde att planeringarna ändrades och det var nog bara tack vare min underbara släkt och mina vänner som genom sin fantastiska hjälp fick flytten att gå i lås.

Under de hektiska dagarna gick jag nog också igenom en s k hjärthändelse. Jag promenerade till ICA och mäklaren för att uträtta några ärenden när jag fick ett väldigt tryck över bröstet och mellan skuldrorna. Jag blev kallsvettig, yr, illamående och väldigt trött. Lätt huvudvärk fick jag också. Jag förmådde inte handla de få saker jag skulle ha utan promenerade de 300 metrarna hem - oerhört sakta.  Jag kunde inte tro att det var hjärtat som sade ifrån utan tog det som stark stress. Så jag lade mig och vilade när jag kom hem. Efter några timmar kände jag mig bättre och fortsatte sedan flyttbestyren. Men illamåendet, tröttheten, huvudvärken och även attacker av kallsvettning fortsatte under mer än en månad. När jag äntligen tog kontakt med läkare blev jag undersökt och fick stränga order om lugnare tempo och genast ringa 112 om trycket över bröstet hände igen.

Jag känner att jag har blivit extremt stresskänslig. Så nu har jag bestämt att lyssna på kroppen och inte ha så många järn i elden samtidigt.  Flytten är nu avklarad, de flesta (men inte alla) banankartonger är uppackade och de flesta möblerna har hittat sin rätta plats. Tavlorna kommer upp så småningom.

Vi har nu känt att vi kan tillbringa mer tid i stugan där vi kan slappna av ordentligt. Jag känner att det är läkande för mig att vara här och jag behöver det. CG har lite svårare för att finna ro, han sover sämre här. Som tur är kan vi sova när vi vill. Tyvärr har jag inte ännu fått känna den där riktiga målarlusten. Men det kommer nog.

Samtidigt som flytten pågick så hade Rättviks Konstföreningen utställning i Kulturhuset där jag hade tre tavlor utställda, bl a de två jag målade på Findhorn i Skottland. Tyvärr visade det sig sedan att en av mina tavlor hade stulits någon gång under utställningen. Det var verkligen en besvikelse och jag kände mig väldigt kränkt. Men jag får väl trösta mig med att någon tyckte att tavlan var snygg. Jag ska skriva närmare om det på min målarblogg. Men inte i kväll.

En gammal dröm går i uppfyllelse

I går blev en sedan länge närd dröm uppfylld. Jag hade en första studieträff med några personer som visat intresse av att ta del av den danske filosofen Martinus Thomsens kosmologi. Min förhoppning är att vi ska få till stånd en samtalsgrupp med personer, intresserade av hans andliga vetenskap.

I Borlänge, där jag bott i många år, är Martinus kosmologi välkänt och jag har studerat hans teorier under många år. Men här i Rättvik har jag till min förvåning märkt att det är mycket få som hört talas om den danske filosofen. På biblioteket har jag bara hittat två av hans böcker. Då och då har jag lagt ut lite försiktiga krokar om reinkarnation mm för att se om jag skulle möta någon intresserad blick. Men så icke.

För ett par månader sedan tog jag chansen att ta steget ut lite tydligare och fick till stånd en monter på Hälsomässan som hölls på Folkets Park i Rättvik. Där visade jag upp Martinus´ digra bokverk och berättade för den som ville lyssna vad det handlade om. En utlagd intresseanmälan samlade faktiskt rätt många namnunderskrifter.

Igår kväll hölls vårt första möte i Vuxenskolans lokaler. Fyra personer kom och några hade hört av sig att de ville komma men var förhindrade. Jag upplevde att intresset växte hos deltagarna vartefter jag berättade. Deltagarna fick med sig lite att läsa till nästa gång. Hoppas läsandet väcker många nyfikna frågor. Nu väntar jag fler mötesdeltagare nästa gång. Det finns plats för fler.

Så småningom skulle jag vilja hålla två studiegrupper. En på kvällstid för förvärvsarbetande och en på dagtid för pensionärer. Jag brinner för det här och jag vet att detta ämnesområde är något som många människor hungrar efter att ta del av.

Jag är född och uppvuxen i Rättvik och har som ung kostat kommunen mycket pengar. Pengar som jag sedan undandragit kommunen genom att jag under hela min yrkestid arbetat på andra håll. Nu har jag blivit en s k "hemvändare" och pensionär. Och kostar återigen kommunen en hel del pengar. Att ställa upp och hålla i sådana samtalsgrupper skulle ge mig känslan att jag ger lite tillbaka av allt jag fått från min gamla hembygd.

Lite hängig

Sedan jag kom hem från Findhorn har jag nästan inte tagit i mina penslar.  Annat har upptagit min tid och jag har också blivit lite dator-trött. Vad ska det vara bra att skriva för? Vem läser? Blir de något gladare efter att ha läst mina inlägg? (Märk! jag är inte ute efter att strykas medhårs nu!). Borde jag inte i stället vara mer utomhus, umgås med familj och vänner mer, plocka fram färg och penslar? Läsa? Städa?

Vi planerar att vara mer i stugan - hoppas det kommer att funka. Där känner jag mig lycklig och lugn. Där är ljuset det rätta och stora ytor att breda ut mina målargrejer. Där är den fantastiska altanen med den underbara utsikten över sjön.  Komposten och grönsaksodlingen ska vårdas. Ängen ska slås och räfsas. Och där ligger riset som ska släpas ihop - när man känner för det.

Idag är det sista dagen på Rättviks Marknad. I fredags var det regn, blåst och ganska kallt och igår blev det besök av barn och barnbarn med tillhörande middag, även då regn och ganska kallt. Men idag verkar det bli en fin dag så det blir nog en liten runda. Förrådet av strumpor och plastpåsar behöver fyllas på och något fynd ska jag väl göra. Jag försåg mig med kontanter redan i torsdags för under marknadsdagarna går det inte att komma fram till en automat utan att köa. Men var har all musik och alla reklamutrop tagit vägen som brukar strömma ut över omgivningarna?? Jag saknar det. Om en timme startar dagens marknad. Får se om det blir bättre fart på högtalarna idag när det har blivit bättre väder.

I morse var det -2,5 grader. Jag undrar hur det gått för alla blommor som finns till försäljning i många stånd. Hoppas försäljarna har täckningsmöjligheter. I natt var det den där supermånen. Det missade jag. Men jag kanske kan se lite av det under kommande natt.

Det här inlägget ska jag kopiera och även lägga ut på min andra blogg. Det har nämligen blivit lite skralt med inlägg även på den bloggen.  Effektivt.

Tänk, att jag aldrig lär mig!

Varje dag när jag sitter i min fåtölj och antingen tittar på TV eller läser i morgon- eller kvällstidningarna så ser/läser jag massor av saker som engagerar mig. Antingen blir jag upprörd, arg, glad eller ledsen. Jag bestämmer mig för att just DET DÄR ska jag skriva om på bloggen och meddela världen min åsikt (den rätta, alltså :))! När jag sett/läst färdigt går jag oftast direkt till datorn med avsikten att skriva om det som upprört eller glatt mig. (Ibland kommer det dock en promenad, disk, bäddning, tvätt, matlagning o dy emellan)

 Men vad tror ni händer??? Jo, jag har glömt vad det var jag ville skriva om!!! Och jag sitter där framför datorn med ett fånigt uttryck i ansiktet och känner mig upprörd, arg och ledsen. Glad är jag definitivt inte! Alla de där insikterna som nu tillförts min hjärna, skapat nya nervbanor, lagts till tidigare upplevelser och därmed skapat insikter och kunskaper, har nu undandragits världen! ;o)

Jag borde naturligtvis redan vid fåtöljen rafsa ner några nyckelord på ett anteckningsblock att sedan ta med till datorn.

ATT JAG ALDRIG LÄR MIG!

Att finnas till

Jag ser att det nu har gått 3 veckor sedan jag skrev ett inlägg här på bloggen. Och det andades inte precis livsglädje. Men det var kanske föraningar om att något var på gång.

Och något var det sannerligen. Jag är äldst av 4 syskon och vi är därmed en ganska stor släkt när man inkluderar äkta hälfter och alla barnbarn. Vi är dessutom ganska tajta - i alla fall "när det gäller". Som nu! Jag har stor lust att utbrista att det bara är jag och "systra mi" som står upp!

Men jag förlitar mig på den danske filosofen Martinus ord när han fick frågan hur man ska bete sig när marken gungar: "Det gäller att hålla sig på rätt köl" (Hmmm. Det där var nog inte helt ordagrant. Men meningen var sådan i alla fall. Någon kosmolog som kommer ihåg hur han uttryckte det?)

Jag har alltid haft den uppfattningen att man har en livsuppgift i varje inkarnation och jag har under många år haft den bestämda uppfattningen att för mig gäller det att utveckla förmågan till tålamod och empati. Jag må då säga att jag har fått skäppan full av tillfällen till träning och jag hoppas innerligt att jag klarar av att på rätt sätt finnas till för dom som behöver stöd.

Jag har ett problem.

Följande råder: Jag blev lite putt på vår bank som vi stött i alla år sedan 70-talet. Det visade sig att ett sparkapital samt ett par andra konton jag har där hade skamligt låg ränta och så haft sedan Hedenhös. Medan CG (maken) fått bättre ränta på sina konton för att han gör sig ärenden till banken då och då (skulle inte förvåna om han ger personalen geléhallon ibland för det brukar han göra till personalen på vårdcentralen). Men inte fick jag nå´n extra ränta heller. Jag var ju hemma och diskade mm i stället. Grrr! Så jag stövlade iväg till banken och frågade argt om de körde med könsdiskriminering på det där stället. Visst ska du få ränta, sade dom ljuvt och gav mig ett par tiondels procent. Varvid jag blev ännu argare, slog papperen i bordet och sade att jag byter bank. Dom såg lite stukade ut, men jag seglade ut med näsan i vädret och vände mig till en konkurrentbank och fick massor av fördelar.

CG ville troget hålla fast vid "sin bank" (tacka 17 för det så som han smörjer dom (mutter)). Men för mig började en intensiv period. Nya konton, villkor och snyggt designade kort. Till saken hör, att vi har varsitt kort för inköp av mat och bådas våra kort är knutna till ett och samma konto, dvs mitt. Det innebar att CG skulle börja använda ett kort från "min bank" när han skulle handla mat o dy. Där skar det sig. För att göra en lång historia kort så måste jag, med svansen mellan benen, krypa till korset och be att få komma tillbaka till min "gamla bank". Men jag ska nog se till att få betydligt bättre räntevillkor. Nu har jag bättre förhandlingsläge. Jag behöver ju inte skriva dom på näsan att det sker s a s "under galgen".

Mjukare uppvaknade till verkligheten

Verkligen en "down"-period under ett par dagar. Jag har vältrat mig i skamkänslor inför vetskapen att jag sårat en närstående så djupt. Det är ingen ursäkt, bara en förklaring, att jag faktiskt inte begrep bättre.

Jag har haft huvudvärk, magont och bara velat ligga till sängs och bada i självömkan.Till slut insåg jag att det inte blir bättre av att jag bryter ihop. Så nu har kampviljan vaknat igen men jag känner av efterdyningarna fortfarande.

Men nog har min självkänsla fått sig en rejäl törn.

Hårdhänt uppvaknande till verkligheten 2

Förra inlägget, "Hårdhänt uppvaknande till verkligheten" visade sig plötsligt bara vara förnamnet. Idag kom efternamnet. Också.

Sanningen kan göra ont, mycket ont. Speciellt när det går upp för en att det är den riktiga sanningen. Jag har agerat på ett sätt som sårat och varit totalt omedveten om det. Och dessutom till en av dem som står mig närmast. Och jag har åsamkat stor skada.

Ni anar inte så ont det gör!

Men samtidigt hoppas jag att detta kan vara början till något nytt, en fördjupad och sann förtrolighet och en stark tillit. Måtte det bli så.

Besökare nr 50 000.

Igår kväll, närmare bestämt kl 11.48 pm, var det någon som klämde in "hit" nr 50 000. Grattis till den personen. Jag tycker att det är jätteroligt att så många troget föjer min blogg. Särskilt som jag inte har anmält mig till någon sådan där "portal", främst därför att jag inte vet hur man gör. Faktiskt.

Många gånger har jag funderat på varför jag lägger tid på sånt här. Det är väl lite spår av exhibitionism, kan jag tänka. Och här blir jag ju inte avbruten. Kommer obehagliga kommentarer så är det lätt för mig att radera. Men det har bara hänt 2 ggr hitintills.

Jag har accepterat att jag inte är speciellt duktig på något särskilt. Samhällsfrågor är intressant men inte tillräckligt för att jag ska skaffa mig detaljkunskaper. Det överlåter jag åt andra tyckare. Kan särskilt rekommendera "Ett hjärta Rött" (länken finns i marginalen). Barn och ungdomsfrågor tycker jag är intressant och när jag fick mitt första barn fick jag för mig att jag var en hejare på barnuppfostran, blev en riktigt odräglig besserwisser. Men sedan fick jag en dotter och då var det bara att konstatera att jag borde vara mer ödmjuk i frågan. Men resultatet blev i alla fall riktigt bra till slut. *ler*. En nyttig lärdom.

Nej, jag skriver helst om vardagen. Den vi alla tampas med. Var och en på sitt sätt. Kan mitt skrivande framkalla ett igenkännande leende eller en medkännande insikt så är jag nöjd.

Något som särskilt intresserar mig är "hur allt hänger ihop", "vad är meningen med livet" och liknande. Det började med NewAge, astrologi, ockultism, healing osv. Jag har dammsugit bibliotekshyllorna på filosofiska  riktningar, "främmande religioner" och "särskilda livsåskådningar" (jag, som egentligen är tekniker). Men jag stannade så småningom för den danske filosofen Martinus Thomsen (1890-1981), vars världsåskådning jag nu har studerat i mer än 25 år. I hans världsbild får jag allt att hänga ihop. Det är som ett puzzel, där alla bitar till sist hamnar rätt. Jag har t o m under några år hållit studiecirklar i ämnet. Men att skriva om det i bloggen är mer än jag mäktar. Det går (för mig, alltså) bara vid samtal öga mot öga. Konstigt. Men det finns så många andra som skriver om det alldeles utmärkt. Martinus förklaringar till människors beteenden och händelserna i världen ger mig i alla fall en inre trygghet som varit till mycket stor hjälp genom livet.

Det här var en liten 50 000-hits-krönika så här på förmiddagen ute i stugan. Christer sover fortfarande och jag ser, att brasan falnat ut. Hur kallt det är ute, vet jag inte men det spelar ingen roll för härinne är det varmt. Och förresten: alla våra termometrar är av digital typ och till det fordras batterier. Det innebär att jag har flera termometrar som visar inomhustemperaturen men ingen visar hur det förhåller sig utomhus. Visst är väl de gamla hederliga kvicksilvertermometrarna till syvene och sist bäst?

Nu ska jag koka min 3:e kopp kaffe, skaka liv i brasan och, varför inte, i Christer? Det är vidunderligt vackert ute.

Personlighetstest

Lockades också av Strykarkatten att prova hennes länk till ett personlighetstest. Här kommer resultatet. Vet inte vad jag ska tycka.
- - - - - - - -
Din personlighetstyp:
Allvarliga och lågmälda. Söker trygghet och ett lugnt liv. Ytterst noggranna, ansvarstagande och pålitliga. God koncentrationsförmåga. Ofta positiva till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserade. Målinriktade. När de väl bestämt sig kommer de nästan alltid att framgångsrikt slutföra sina projekt.
Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Företagsledare, operativa chefer, administratörer, kamrerer, banktjänstemän, poliser, detektiver, domare, advokater, läkare, tandläkare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, revisorer, elektriker, matematiklärare, maskiningenjörer, stålarbetare, tekniker.
- - - - - - - -
Jag skulle definitivt vilja vara mera spontan, oberäknelig, intressant och intiutiv. Men jag är tydligen en tvättäkta s k kamrerstyp. Är väl inget att göra åt. När man nått pensionsåldern får man väl vara nöjd med den personlighet man skapat sig. Men i nästa liv . . .. då jädrar!

Ska bloggare åsiktregistreras?

Läser just nu på textTV att EU-parlamentets kultur- och utbildningsutskott har "röstat för ett förslag att registrera och kontrollera bloggare"! "Förslaget är tänkt att klargöra bloggares legala status och kategorisera dem utifrån åsikt och agenda". Initiativtagaren (från Estland) vill att namn och bild på den som skriver skall framgå.

Har ni hört på maken!!! Ska vi åsiktsregistreras nu? Och EU-parlamentets utskott har ställt sig bakom denna vansinnighet!!!

Legaliserad är jag redan genom mitt IP-nummer. Många känner mig förresten redan, vet var jag bor och hur jag ser ut. Men hur ska jag kategorisera mig? Måste jag vördsamt anhålla EU om att få ha vissa åsikter och sedan invänta besked innan jag får uttrycka dom i cyberrymden. Och då förmodligen censurerade och omskrivna av någon nitisk EU-tjänsteman.

Röstning om förslaget sker i höst. Snälla - hjälp mig att protestera!

Saknar skrivklåda.

I dag har jag ingen lust att skriva nå´t.

KBT Lektion 3. Självrannsakan

Idag var det lektionsdags igen och jag fick rikligt tillfälle att ventilera min frustration över ett av mina mindre bra beteenden.

Jag ska resa bort på målarkurs på onsdag - söndag. Dels skulle jag deklarera och dels skulle jag betala in resterande kursavgift samt omfördela lite pengar på mina konton inför stundande ganska kraftiga restskatt innan jag kunde resa iväg.

För det första hade jag aldrig deklarerat på nätet förut och för det andra brukar C alldeles galant betala alla räkningar. Det gör att jag inte så ofta behöver logga in på mina konton på nätet och därmed känner mig osäker varje gång.

Naturligtvis hade jag skjutit upp dessa krångliga detaljer, gjort bara de lätta och trevliga sakerna först som t ex att stryka lite kläder, plocka fram målargrejer, dammsuga ur bilen, läsa ut den spännande boken och - inte minst - fika med grannarna, låååånga fikapauser.

Kvar var alltså de där sakerna jag känner mig osäker inför och nu kunde jag inte skjuta upp eländet längre. Vad hände? Naturligtvis klickade jag fel och låste bankkontot. Måste alltså till banken i morgon (sista dagen) och manuellt fixa betalningen och detta tog så lång tid så deklarationen inte hanns med så även det måste göras i morgon.

Lite diffust har jag varit på det klara med min egenhet att skjuta på obehagliga saker. Men här är KBT-kursen bra. Nu måste jag verkligen göra klart för mig vad jag håller på med. Och skriva ner det. Jag tänkte mig KBT-triangeln (se tidigare inlägg) och började analysera mitt beteende. Tanken: "Jag gör det senare". Känslan: "Irritation, skuld, dåligt samvete, stress." Beteende: "Kastade i mig maten utan att tänka på vad jag åt".

Mitt beslut blev att arbeta på att göra de svåra sakerna först. Dvs gå till banken så fort den öppnar och sedan direkt hem och deklarera! Så det så!

Nostalgitripp

Underbart väder i dag. Våren tycks verkligen vara på väg. Dagen var som gjord för en promenad bakåt till barndomens ständigt vackert-väder-tid. C skulle på eget uppdrag så jag kunde ostört vandra i mina minnen. Jag har ju numera förmånen att bo på hemmaplan, bara 2 km från mitt barndomshem och beslöt mig för att förlägga promenaden till mina gamla tassemarker som jag inte beträtt på 30-40 år.

Med solen i ryggen vandrade jag förbi Nyheden, det villaområde som på 50-talet intog hela "Prästskogen". Därefter vidtar nya Hedslund. Jag gillar inte det namnet. Det är, enligt min mening, förbehållet byn Hedslund längre upp där travbanan finns.

Karlehags Trädgård ligger så inbjudande i backen. Hoppas de öppnar för säsongen snart.

Mitt emot travbanan ligger mitt barndomshem. De som har tagit över gården har rustat det mycket smakfull och nu märkte jag att det har tillkommit ett lusthus på gården. Glädjande. Jag svängde av in i skogen, lyckades leta reda på den nästan igenväxta vägen förbi "Vikars" och vidare förbi den numera nerlagda rävgården. Den smala vägen borde underhållas. Den finns omnämnd i gamla skrifter som den kyrkväg som ledde till kyrkan för invånarna i Gärdsjö.

Jag fortsatte den smala vägen ner mot Enån, där jag haft så många fina badminnen. I sluttningen, långt från ån, hittade jag stora bestånd av vass, den där blågröna styva sorten med kort avstånd mellan noderna. Min gamla biologilärare, Axel Björklund blir nog besviken, men jag kan faktiskt inte komma ihåg namnet på arten. Beståndet, i den backen, bör väcka förvåning hos människor som inte känner traktens historia.

Jag fortsatte över strandängarna, kom fram till "Lågbron", så liten nu och så stor när jag var liten. Vid bron hittade jag ett anslag som visade att området norr om ån avsatts som biotopskyddsområde. Verkligen glädjande. Jag vek av åt nordost och följde åns krumbukter. Hittade mina gamla stigar som jag vandrat så många gånger. Det fanns inte så många lekkamrater när jag var barn och skogen, ån och stigarna blev min fantasivärld.

Så småningom kom jag fram till "Gamla skjutbanan". Nu igenvuxet men då (för 50-60 år sedan)en öppen glänta med en liten stuga. Jag minns att jag och en kamrat vid ett tillfälle försiktigt öppnade den olåsta dörren och smög oss in. Vi rörde ingenting, med vi njöt av den förbjudna känslan. Jag trängde mig fram genom den täta slyn och mycket riktigt - grundstenarna fanns kvar. Jag minns, att de då lyste blått och har senare förstått att de var av s k Bergslagssten. Jodå, de var av ett slags glas men med grönare färg än jag minns dem.

I den solbelysta sluttningen vid "Gamla skjutbanan" dök ett vackert minne upp. Jag var liten, mycket liten. Mina föräldrar hade packat en ryggsäck med saft, en termos med kaffe och några härliga kanelbullar, för en promenad i vårsolen. Vi satte oss i en solbelyst sluttning med brunt fjolårsgräs och jag kan än i dag känna lyckan av saften och bullarna, de varma solstrålarna och lukten av mylla. Varje gång jag känner den lukten dyker det speciella minnet upp. Och det dröjer nog inte länge nu, förrän vi kommer att känna den där speciella lukten.

Jag fortsatte utefter ån och kom till ett ställe där C och jag (vi var ganska nygifta då) sent en midsommaraftons kväll faktiskt kom att förhindra ett överlagt mord (jo, jag är allvarlig nu). Det var först lite senare som vi förstod vad som varit på väg att hända. Det är länge sedan nu, parterna bör vara döda vid det här laget och det är hur som helst preskiberat.

Det här biotopskyddade området kring Enån är stort. Det är gott om stigar överallt, det är vandringsvänligt och ger vackra naturupplevelser. Numera finns det också välhållna skidspår i omgivningarna. Men de smälter fint in i naturen och skadar ingenting. Jag kunde se, att även ryttare har hittat till området. Hoppas de kan samsas om området.

På tillbakavägen sneddade jag över IK Jarls friluftområde. Många barn åkte i backarna (det är ju sportlov) och jag tänkte på hur lyckligt lottade dom är som har ett sådant underbart strövområde inom räckhåll. Jag hoppas att föräldrarna har förstånd att ta med barnen ut i denna, relativt sett, ganska orörda vildmark. Att de får lära sig att se skönheten i den svenska naturen.

Det blev en fin dag med det vackra vädret och ensam med minnena. En oförglömlig födelsedagspresent till en som redan har allt.