Det var länge sedan sist och mycket vatten har runnit under broarna. Ska jag vara ärlig så har det nog varit mest Facebook som tagit merparten av den tid jag kunnat avsätta för social kommunikation på nätet. Men jag börjar känna för bloggen igen. Just nu sitter jag vid paddan men jag tycker nog att laptopen är bättre vid lite längre texter.

Får se hur det blir med bloggandet i fortsättningen.

Fästingar - ett otyg

I förra inlägget skröt jag över hur ädel jag är som räddar en fästing som fastnat i målarfärgen när jag målade.

Straffet för högmodet kom snabbt. I ca 1 vecka har jag haft något som irriterat mig på halsen. Trodde det var en vårta som skavde mot halsbandet. Men i förrgår bad jag min syster kolla med förstoringsglas. Det var en elak fästing som sugit mitt blod under åtskilliga dagar. Och det var en gaska stor rodnad runt bettet. Syrran tog bort fästingen som fortfarande levde och välfylld med mitt blod. Hämndlystet lät jag den gå en kvalfull död till mötes i det smältande stearinet. Genast fick jag dåligt samvete men då var det för sent att göra något åt saken.

Nu har det uppstått en en svullnad stor som en ärta under huden. När min dotter Kicki fick höra det gick hon i taket och beordrade mig genast till vårdcentralen. Jag försökte tala om att det är vanligt med svullnad vid ett fästingbett och det brukar sitta i länge. Men det gick inte hem hos henne. Så nu har jag ett nytt hot hängande över mig.

En olycka kommer sällan ensam.

Idag har jag räddat ett liv.

Idag beslöt jag mig för att det var rätt väder för att måla dörren på vår nybyggda gäststuga. Den skulle grundmålas. Det var svårare än jag trodde mest pga att jag inte hade någon bra stege. Så det tog sin rundliga tid.
Plötsligt såg jag en fästing som hade fastnat i färgen. Instinktivt tänkte jag döda den och ta bort den från dörren. Men så hejdade jag mig, Av vilken anledning hade jag rätt att ta dess liv? Han hade inte gjort mig något. Och dessutom - jag har aldrig fått någon fästing på mig trots att de finns här omkring. De undviker mig faktiskt.
Alltså tog jag försiktigt loss fästingen ur färgen och satte ner den på ett grässtrå med den förhoppningsfulla hälsningaen att de kunde gärna få undvika mig i fortsättningen också. Gissa om jag kände mig ädel resten av dagen.

Vad tiden går ....

Nu var det länge sedan jag skrev något här på bloggen. Jag har helt enkelt inte hunnit. CG.s sjukdom, Parkinsons, är ingen trevlig gäst i vårt hem. Vårt liv handlar till stor del om att anpassa oss efter den. Och det tar tid och krafter. Eftersom CG inte bör köra bil längre så blir det mycket körningar till diverse läkarbesök, provtagningar, neurogympa mm. Jag har t o m svårt att få tid att teckna tvättider.

Just nu är vi i sommarstugan och CG sover för tillfället. Det regnar och jag har ingen lust att ta tag i disken. Sitter här vid datorn och scrollar lite planlöst på allt från tidningsartiklar, Facebook och bloggar. Och råkade hamna på min egen. Upptäckte hur länge sedan det var jag besökte min egen blogg. Jag är numera rätt mycket ute på Facebook (FB) där jag har kontakt med mina barn, barnbarn och nu också barnbarnsbarn, lilla Leona, nu 1 år. De bor ju alla på annan ort och jag längtar oerhört efter dem. Och då är ju deras inlägg och bilder/filmer till stor glädje. CG:s sjukdom gör ju att vi inte kan åka så mycket ellerså långt. Jag är också med i många grupper som handlar om sådant som intresserar mig, vilket också tar tid. Funderar ibland på att minska ner på Facebookandet till förmån för bloggen. Vi får se.

Jag tycker ju om att måla men t o m det har fått stryka på foten under flera månader. Ibland undrar jag om jag håller på att bli s k "utbränd". Dåligt närminne, trötthetsattacker, svettningar, yrsel och ibland illamående. Jag borde nog gå till läkare men det blir inte av. Det finns liksom bara plats för EN sjuk person i ett hushåll.

Jag märker att jag låter väldigt negativ men det finns många ljuspunkter också. Förra sommaren byggde vi en gäststuga här vid sommarstugan så att vi här skulle kunna ta emot släkt och vänner utan att det försvåras genom CG:s sjukdom. I år har jag rödmålat den och det är snart klart. Sedan ska taket läggas på och en altan byggas. Och jag har mitt finger med i allt, förstås. Men det är kul. Att vara här ute i stugan ger mig energi och jag tycker om att gå här och pyssla. Jag har tagit en hel del foton med min mobil. Tyvärr har jag inte lärt mig hur man för över bilderna till bloggen. Hoppas jag kan få hjälp vid tillfälle av min datanörd till bror. Då ska jag lägga ut någon fin bild från stugan.

Nu hör jag att CG är vaken. Det är nog dags för kaffestund.

Beredskapsarbete eller arbetslöshet.

Det är förfärligt att läsa om alla dessa FAS-3-are som känner att de bara håller på med meningslösa sysselsättningar och samtidigt göder obskyra företag som lyfter stora pengar för att de arrangerar dessa meningslösa meningslösheter.

Varför inte skapa beredskapsjobb inom områden där de verkligen behövs. På TV berättades det nyss om hur multiresistenta bakterier snabbt sprids på lasaretten. Varför inte ge arbetslösa ungdomar en intensivkurs i desinficering av sjukhussängar samt noggrann sanering av rum där smitta kan finnas? De skulle göra en fantastisk samhällsnytta med rätt handledning.

Många samhällsnyttiga insatser skulle kunna reserveras för arbetslösa, arbeten som nu utförs av stressad, ofta högt utbildad sjukhuspersonal. Samtidigt skulle A-kassornas pengar kunna tillföras vården. I båda fallen är det ju fråga om skattepengar. En winwin effekt skulle skapas.

Samma omfördelning skulle kunna göras inom många andra, av det offentliga betalda områden. Som t ex järnvägen, parker mm.

Livet - min spegel

Den här bloggen ska ju vara ett andrum. Oftast har det absolut inte varit det. Jag har "pratat" politik, gnällt, varit arg, gett "goda råd" (jag är duktig på det) och skrutit om mina goda vanor. Ibland har jag varit rolig också.

De senaste dagarna har jag av omständigheterna tvingats ge mig själv ett andrum. Att hejda mig och tänka: "Vad är det jag gör?!!!" Jag upptäckte med förskräckelse att jag avrådde andra från att göra det jag själv gör! Det blev ingen vacker bild. En osminkad uppgörelse med mig själv som höll mig vaken en stor del av natten. Jag tvingades hårdhänt att inse sanningen i budskapet att livet självt är bästa läromästaren. (Läs gärna Sören Grinds bok "Livet - din spegel").

Här står jag nu med stukad självkänsla och inser att livet slagit mig på fingrarna - hårt!

Hur ska jag krångla mig ur detta?

Thai Chi igen

I går var jag i Alviks bystuga för att prova på en lektion i Thai Chi. Igen. Jag tränade Thi Chi Juan intensivt i 3 år för evigheter sedan och trodde att i alla fall lite skulle finnas kvar i kroppen. Men icke! Jag kände mig som fullständig nybörjare, Men skam den som ger sig! Nästa vecka blir det ett nytt pass. Kanske börjar hågkomsterna från de tidigare övningarna vakna ur sin slumrande tillvaro.

Tråkigt bara att vi var så få som anammat Ole Saxes inbjudan på Facebook.

Knappt tid att andas.

I mitt förra inlägg skrev jag ungefär: "Vad ska jag nu göra med all ledig tid?" Det uttrycket har jag fått all anledning att ångra.

Allt sedan vi "flyttat hem" har tiden gått åt till läkarbesök, gym, provtagning, hjälpmedelsterapeut mm. Eftersom CG inte längre bör köra bil så går en stor del av min dag åt att köra till olika aktiviter. 3-4 körningar per dag är inte ovanligt. Vi ska försöka få till ett lån av en handikappmoped som kan ta rullator också, Då kan en del tid frigöras så jag hinner med annat. Jag har så mycket jag inte hunnit med, men nu tycker jag i alla fall att det börjar lätta något. Nu kanske jag får tid att måla och läsa igen.

Tidigt i morse hände något som skrämde mig. Jag fick en kramp i benet och höften som gjorde så ont att jag blev alldeles svettig över hela kroppen. Jag är rädd att det kommer från ryggen. Under ganska lång tid har jag till och från fått kramper i andra benet som gjort väldigt ont, men inte så ont som det i morse och inte på samma sätt. Tidigare har jag ofta, men inte alltid, kunnat få kramperna att gå över genom att dricka flera glas vatten. Det har visat sig att jag har en inflammation i höften och irritation i knäet och det får jag laserbehandling för. Samt äter glucosamin och nyponpulver. Men den här krampen jag fick i morse liknar ingenting jag fått tidigare. Måste nog överväga ett läkarbesök.

Jag har inte tid att vara handikappad!

Så där, ja. Nu är det klart.

Vad ska jag nu göra med all tillgänglig tid?!

För 2 månader sedan satt vi här i stugan och funderade på framtiden. CG:s sjukdom, Parkinsons, var för tillfället hanterbar och vi ville kunna ha det lugnt i sommarstugan även om våra barn o barnbarn är på besök. Då föddes tanken på att bygga ett s k Attefallshus (en större variant av Friggebod) då man skulle kunna söka igångsättningstillstånd fr o m 2 juli.

Så vi slog till. 2 juli satt jag med färdiga ritningar och ansökningar på kommunhusets trappa för att vara den första att lämna in. Och 14 dagar senare hade vi tillståndet i vår hand. 1 månad senare var bygget i hamn. Men jag kan ärligt säga att utan syster o svågers fantastiska hjälp hade det fortfarande varit en brädhög på gräsmattan. Min del i det hela reducerades till att åka skytteltrafik till Claes Ohlson och köpa spik mm. Och koka kaffe. Men det var kanske tur, för CG:s sjukdom förvärrades snabbt och han behövde och behöver numera mycket hjälp.

Den 31 augusti skulle vårt första barnbarnsbarn döpas i Rättviks kyrka och därefter skulle det vara kaffekalas i vår sommarstuga för drygt 20 personer och minst 8 personer skulle övernatta. Då var det nödvändigt att Lillstugan stod klar (vi valde att övernatta på lugnare ställe). Men allt klaffade perfekt och dopet blev en underbar upplevelse. Och nu, exakt 7 dagar senare har vi nyss vinkat farväl av CG:s bror och käresta som blev nästa övernattningsgrupp i Lillstugan.

Nu är det så tyst och lugnt i stugan. Vad ska vi nu göra av all tid? Inga nya besök är inplanerade. Men jag kanske ska ta det lite lugnt för jag har fått problem från ryggen(?) med ganska svår värk och kramper i benen,  Jag måste nog söka kiropraktor. Jag har också massor av bilder i kameran och mobilen som jag bör sortera och senare ska jag lägga in ett urval här på bloggen.

Jag skäms!

Det var så länge sedan jag skrev något på bloggen. Och ännu längre sedan jag läste andras alster. Som om jag inte hade något att skriva om! Jag har ju massor att berätta. Det händer massor runt omkring min lilla familj, dvs CG och mig! Och det är därför jag inte skriver. Hinner helt enkelt inte.

Jag prioriterar antagligen helt fel. Jag tillbringar alldeles för lång tid framför FaceBook (FB). Minst en timme på morgonen och en timme på kvällen. Men jag har ju barn o barnbarn och numera också ett barnbarnsbarn (ljuvliga unge!). Och deras öden måste övervakas förstås.

Kanske jag är liiite ursäktad i alla fall. Vi har nämligen ett stort projekt på gång som tar en hel del tid. Men jag berättar inte om det ännu. Det får vänta lite. Jag är väl barnslig men det tycker jag att man får vara när man är 70+.

Det är i alla fall härligt att kunna säga att CG mår bra här ute i stugan. Han har ganska lätt att ta sig fram med rullator och livet härute är enkelt och skönt. Jag har ägnat mycken tid åt att röja sly ner mot sjön. Och mer skall röjas. Jag har upptäckt hur igenväxt det blivit under de sista åren då sjukdom hindrat oss från att njuta av vår stuga. Men nu ska det röjas! Vädret har verkligen varit helt underbart - egentligen. Värmen har varit så stor så vi har inte orkat göra så mycket. Men nu har det blivit mer normala temperaturer som vi nordbor bättre tål så nu börjar vi bli mer aktiva. Vi får hoppas att det håller i sig ett tag framöver.