I det vackra vårvädret åkte jag till kyrkan för att sätta höstblommor på gravarna. När jag var klar gick jag mot bilen men kände plötsligt att jag var alldeles vimmelkantig, började se grumligt och gå ostadigt. Där jag gick på grusgången drog det hela tiden mot höger och jag gick som berusad. Synfältet rörde sig och allt blev grått till färgen. Tanken gick förståss till att det var en stroke.
Mobilen låg hemma på laddning så jag kunde inte kalla på C. Jag vilade lite mot ett staket och sedan gick jag ostadigt, men sammanbitet, mot bilen. Jag tänkte, att där skulle nog finnas någon vars mobil jag kunde få låna för att ringa efter C. Hade någon sett mig i det läget hade de nog trott att jag var berusad.
Jag satte mig i bilen och väntade men ingen uppenbarade sig. Under tiden avtog yrseln och synen blev stabil igen. Efter ett tag kände jag mig bra igen. Så jag startade bilen och for hem.
Väl hemma igen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Där kom vi fram till att det antingen var en sk TIA eller möjligen den sk kristallsjukan, som jag redan har besvär av sedan ett par år. Om det var en TIA så hade det ändå gått för lång tid för att ett sjukhusbesök skulle vara till hjälp men jag fick lova att om det uppstod igen så var det 112 som gällde.
6 kommentarer:
Usch! Det låter inte bra det där. Var rädd om dig!
Ja hu mamma. O se till att du hädan efter har mobilen med dej!!! Det är ju bra om den är påslagen oxå!!!!
oj, vilken jobbig situation.. och ensam också?!..
Var rädd om dig, syrran!
Tack. Er omtanke värmer. Nu känner jag mig helt bra - i alla fall beträffande det.
Men jag ska till VC om 2,5 timmar om en helt annan sak. Mer om det senare när jag vet lite mer.
Men snälla människa! Du ska ha telefonen om halsen, när Du är på äventyr ensam i fortsättningen.
Jo, jag börjar fatta det.
Skicka en kommentar