Igår eftermiddag packade vi våra pinaler och åkte ut till stugan. Vädret såg lovande ut och det finns ju alltid något att göra där.
Tyvärr blev natten jobbig. CG, vars hälsa numera inte är så god, hade en natt med svår andnöd och yrsel. Han har inte sovit mycket och det blev inte mycket sova för mig heller. Ett tag var jag betänkt att ringa efter ambulans men det är inte så lätt att hitta hit på skogsvägarna mitt i natten. Nu mår han lite bättre men så har han sovit mest hela dagen också.
I morse var det regntungt och trist men jag hade några böcker med mig så det var ingen svårighet att fördriva tiden. Senare kom solen fram och vädret blev helt underbart. Då vaknade verksamhetslusten och jag tog itu med att justera den belysning vi har i en gammal fläderbuske alldeles vid infarten. Vi brukar faktiskt annars låta den lysa året runt. Men i år har jag hyfsat till busken och klippt en massa grenar så slingorna har varit strömlösa. Dessutom hade slingorna med åren hamnat längre och längre ner och den här vintern med all snö gick dom farligt nära marken på sina ställen. Så jag plockade fram stegen och justerade slingorna längre upp mot toppen (jobbigt värre bland alla knotiga grenar), hängde anslutningsledningen högt i ett angränsande träd och sträckte den rejält fram mot stugan så att inte ens en hög bilantenn skulle kunna haka i om någon fick för sig att köra bil där. Gjorde prydliga slingor av överflödig ledning, tejpade med eltejp där sladdarna var skarvade och gjorde allt riktigt prydligt. Jag kände mig SÅ duktig efteråt. (Obs bilden är från förra vintern. Det syns hur lågt belysningen hänger. Klicka på bilden så blir den större. Gå tillbaka med hjälp av bakåtpilen längst upp till vänster)
Sedan har jag faktiskt legat på en solsäng resten av eftermiddagen. Hur härligt är det inte att ligga under den stora björken, vårt vårdträd, som står mitt på gräsmattan och som ger så behaglig skugga precis när vi behöver den. Trädet är lika gammalt som stugan. Jag försvarade det lilla rotskottet med mitt liv under byggtiden för 35 år sedan och i många år fick jag argsint försvara dess existens tills de andra i familjen märkte vilken underbar skugga det gav under stekheta dagar.
Vädret är fortfarande fint men tyvärr måste vi nog bryta upp och åka hem för att CG:s skull. Jag får höra vad han säger när han vaknar.
3 kommentarer:
Skicka en kommentar