Idén med "sysselsättning" - ett feltänk.

Jag har länge facinerats av de politiska partiernas samstämda kör om arbetslinjen, jobba längre, "sysselsättning" mm. Min magkänsla har ifrågasatt om det verkligen är detta som är meningen med livet. Jag har förstått att det ligger något feltänk där men inte kommit på vad. Så hörde jag ett program på radions Tendens och då trillade poletten ner och bitarna föll på plats.

Låt mig förklara hur jag ser det.

Vi arbetar och producerar saker och tjänster. Varje arbetad timme ger oss lön till mat, kläder och hyra samt skatt till staten för att hålla god kvalitet på vår infrastruktur, dvs skola, vård, omsorg, vägnät, rättsväsende mm. Och arbetsgivaren betalar in skatt för varje anställd i form av s k "sociala avgifter" samt skatt på sin vinst.

Men tekniken går framåt, maskiner, robotar, datorer gör allt mer av jobbet och många människor blir arbetslösa. Och staten förlorar skatter eftersom maskiner inte betalar skatt. De människor som har arbete måste jobba ännu fler timmar för att ersätta skattebortfallet från de som blivit arbetslösa. Företagen betalar visserligen skatt på sin vinst men avskrivningsmöjligheterna är oändliga. Därav mantrat om nödvändigheten av att jobba fler år och fler timmar.

Vi är indoktrinerade att tro att mängden timmar vi arbetar är det viktiga. Eftersom maskinerna idag skapar mycket av vad vi behöver, så skulle vi inte alls behöva arbeta så många timmar. Men då får ju inte staten in sina skattekronor eftersom maskiner inte betalar skatt för vad de gör.

Konklusionen blir att det borde vara skatt på maskiner och då beräknad på hur mycket de producerar. Då får människor och maskiner dela på bördan att bidra till vår gemensamma välfärd.

Vän av ordning skulle genast invända att vi betalar ju moms och det sker både på människo- och maskinproducerade varor och tjänster. Sant, men löntagaren betalar skatt på varan två gånger!

Här har vi förmodligen en av orsakerna till de ökade klyftorna i vårt samhälle. Vi löntagare har blivit maskinernas tjänare. För maskinernas ägare är förhållandet det motsatta.

Vi är totallurade, offer för ett feltänk. Troligen har politikerna förstått det här sedan länge och är livrädda för att vi ska upptäcka förhållandet. De vågar inte gå i närkamp med de mäktiga kapitalisterna. Därför upprepar de om och om igen sitt mantra om arbetslinjen, sysselsättningen mm. De många arbetstimmarna håller oss "sysselsatta" så vi inte orkar sätta oss ner och fundera över hur det hänger ihop. Och vad som är meningen med livet.