Faktiskt sant.

Tro det eller ej men jag har just avslutat ett maratonpass med slumpade bloggar på Passagen. I fem timmar! Mitt i natten! Helt sjukt.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag setat hela dagen, dvs i går(!) och skrivit en massa fakta som skall hjälpa mig vid domstolsförhandlingarna där jag är inkallad som kärande (heter det så?). För att koppla av hjärnan så kopplade jag upp mig mot passagen.se och började slumpa bloggar! Livsfarligt. Det går inte att sluta. Försök själva få ni se. Det är sorgligt att läsa hur många det är som mår mycket dåligt. Kunde inte avhålla mig från att ge medkännande kommentarer på några bloggar. Jag var helt enkelt tvungen. Hoppas det kan hjälpa någon.

Det slog mig också hur vanligt det är att dessa ensamma, olyckliga människor sällan får någon respons. Det står oftast "0" i raden för kommentarer. Medan roliga, humoristiska bloggar får massor av kommentarer. Vi borde kanske höra av oss lite mer till dessa människor, visa att de är sedda. Det kostar så lite.

Men nu måste jag gå till sängs. Tur att inte Christer är borta så ofta. "När katten är borta ...", ni vet. Då skulle jag förmodligen stupa pga sömnbrist. Klockan är nu 2.58 på morgonen den 11 sept och i morgon fyller Christer år! (Hur kom det sig att jag kom att tänka på Povel Ramels visa om gräsänklingen vars fru just hördes komma i dörren?)