Dags för adventspynt

Idag var det hög tid för adventspynt. Av olika skäl har det dragit ut på tiden.

Först var det "istapparna" som skulle upp vid entrén. När man är kort i rocken är det ett snärj. Men med min lilla köksstege och grannens något högre kökspall så gick det som en glans. Men kallt var det.

Sedan var det dags för balkongen. "Istappar" även där som skulle appliceras på spikar på takfotsbrädan. Som spikats på plats vid ett årtionde när man var lite rörligare (och längre). Med dödsförakt sträckte jag mig ut över balkongräcket, ståendes på tå på min köksstege och med  långfingrets yttersta led lyckades jag lirka slingan över spikarna. Med den lediga handen höll jag mig i takstolarna. Jag upprepade än en gång förra årets mantra: "Det här är minsann sista året jag sätter upp dom här förbenade ljustapparna". Räcket pryddes sedan med en granslinga av plast försedd med ljusdioder. Och snyggt blev det.

Nu var det kökets tur. Där brukar vi ha en adventsstjärna och eftersom våra fönster har en mittstolpe och spröjsar så var vi ju tvungna att ha två stjärnor. Annars blir det inte symmetriskt. Det har vi löst med ett sinnrikt arrangemang av el-kablar som sitter ihop med någon slags hopfogningsdosa så att det utmynnar i en enda kontakt. Det är bara det, att det är ett h**e att få ihop det varje år. Varje stjärna består av två kopparplåtar, stansade som stjärnor med en massa hål och inuti hänger en 25W-lampa och ett slags ståltrådsaggregat som skall förställa strålar. Snyggt när man väl fått ihop det och upphängt på sina platser. I år fick jag det på plats och jag stack förväntansfullt in kontakten. Vad hände?? En lampa var trasig, förstås. Och så var det bara att plocka ner allt och börja från början. Som tur är hade jag en gammal extralampa i skåpet.

Resten var rena barnleken. Nya köksgardiner, röda dukar här och där och så en adventsstake, förstås. Krubban får komma senare och gran finns det helt enkelt inte plats för.