Jag fick eld på rishögen till sist.

 Klockan är nu 11.30 och jag har redan gjort ett helt dagsverke. Så känns det i alla fall i kroppen. Tidigt i morse när de första solstrålarna precis nådde upp över skogstopparna klev jag upp. Jag skulle börja min fight med granriset som var resultatet av den megastora fällda granen och den minst 2 m höga rishögen nere vid sjön.

Igår (se tid. inlägg) lade jag torr ved i en plåtform, hällde på båtbensin för att det skulle suga i sig och tanken var att placera formen så långt in i stacken som jag förmådde och sedan tända på med en lång pinne med glöd. Det gick lite så där.

Till slut fick jag eld på eländet i alla fall. Man måste först få ordentlig fart på en eld med torrt ris innan det går att lägga på färskt granris. Men sedan må ni tro att det tog fart. Trots att jag redan burit ner en försvarlig hög granris så hade jag problem att hinna mata den "röda hanen". Att hinna mata elden inne i stugan var inte att tänka på. Här skulle det inte skadat med ett par extra armar.

Jag hann knappt ta foton på elden men jag hann i alla fall ta en bild med mobilen och skicka MMS till käre maken därhemma. Tyvärr kan jag inte hitta överföringskabeln till datorn så det får anstå med bilder på bloggen tills jag kommer hem. Tänk, jag hade för mig att jag hade en sådan kabel här ute i stugan.

Nu sitter jag här med en mugg kaffe. Något mer elda blir det inte idag, jag är för trött. Dessutom hade jag glömt ta min hjärtmedicin både i går kväll och i morse. Det är bäst att lyda kroppens signaler. Det har jag bittert fått lära mig.
Läste i alla fall ut boken Svinalängorna tidigt i morse innan det blev ljust.