Vad nya sängkläder gör.

I ett anfall av reaktionärt behov köpte Christer härom veckan nya lakanset, vinröda som ett fullmoget rött vin, ungefär. Verkligen snygga.

De livar onekligen upp atmosfären i sovrummet. Ungefär som när man går över från de gamla flossade rosa underbyxorna med långa ben till små spetsdito.

Men i det obarmhärtiga morgonljuset avslöjas obevekligt verkligheten. Den vinröda färgen avslöjar tydligt vår ständigt pågående produktion av döda hudceller. Underlakanen är fulla av detta vita avfall som naturligtvis också finns dolt i våra vanligtvis vita sängkläder men där är barmhärtigt dolt av allt det vita.

Jag börjar ödmjukt förstå vitsen med det gamla bruket att hänga ut sängkläderna genom fönstret om morgnarna på den gamla goda tiden när det fanns hemmafruar. Christer och jag är ju pensionärer numera så egentligen finns det inget skäl att inte göra detsamma. Men då blir vår vän Ulla, som bor i våningen under och har sitt sovrumsfönster på glänt, vansinnig. Det är nog bästa att vara vid det gamla vanliga.

Men jag vågar inte ens tänka på vad som döljer sig i våra tjocka resårmadrasser av pocketspring-modell. Känner ni inte i tanken doften av döda hudceller, kvalster och kvalsteravföring? Det gör i alla fall jag.