Vilse i Tidaholm. Naturligtvis.

Vi befinner oss just nu på besök i den trevliga staden Tidaholm. Vi ska vakta två små pippisar medan deras matte o husse är ute och roar sig några dagar. Tänka sig, 80 mil tor för två pippisar som förresten skränar så min käre make ryter åt dom att vara tysta. Men inte hjälper det, snarare tvärtom.
PS: Vid genomläsning ser jag att det låter som om resan var en belastning. Så är det naturligtvis inte. Vi fick en liten minisemester i ny miljö, träffa sonen Roger m familj flera gånger under mysiga former och inte minst umgås med syrran och sambo. Det är inte så ofta det ges tillfälle till det.

Idag gav jag mig dödsföraktande ut i snöyran och en förfärlig blåst. Skulle ta mig medelst apostlahästarna till centrum och handla lite eftersom sonen Roger med familj skulle dyka upp på middag. De bor bara 3 mil bort.

Jag hade fått utpekat för mig var loppisen Återbruket fanns och gjorde en sväng in dit. Vilket ställe! Jag är storligen imponerad av hur snyggt och smakfullt allt var exponerat. Och generösa öppettider dessutom. Det blev en löpare för 15 kronor. Blir snyggt på bordet till julen ute i stugan.

Någon timme senare traskade jag vidare och lyckades hitta centrum där jag handlade en del. När jag klev ut ur butiken såg jag mig noga om. Jag vet att jag har svårt med väderstrecken. Men jag var ganska säker på åt vilket håll jag skulle gå. Så jag gick. Men överallt var den där, iofs vackra, ån på än den ena sidan, än på den andra. Till sist var jag alldeles konfys så jag beslöt att fråga om jag var på rätt väg. Tidaholmarna är ett vänligt och hjälpsamt folkslag så jag väntade mig inga problem. Det kom en dam med två hundar i släptåg som jag bedömde borde känna vägen. Hundfolk är ute och går så mycket så dom känner omgivningarna. Och naturligtvis var jag på väg åt helt fel håll!! Vilken tur att jag frågade. Det blev en lång promenad hem till vårt tillfälliga boende. Och ganska mör i fötterna.