En hel dag på sjukhuset!

Nog kan man ha det roligare än att tillbringa en hel dag på sjukhuset! Men så blev det för oss i dag.

Christer har hostat så förfärligt och det hörs att lungorna är fulla av slem som inte kommer upp. Och eftersom han har lungemfysem så är vi ju rädda att han ska få infektioner i det där slemmet. Så vi ringde VC (vårdcentralen) för att i alla fall få recept på något slemlösande. Men där fanns ingen doktor och de kunde inte ens ge en tid till nästa dag. Så då åkte (kl 10) vi in till det stora länssjukhuset i den stora staden och sökte upp akuten.

Vi skickades till infektion där en massa blodprover togs. Vi förbereddes på att det skulle ta sin tid så jag inhandlade varsin räkmacka, avdelningen bjöd på kaffe och där satt vi vid skrivbordet i ett undersökningsrum och kalasade. Sedan somnade Christer på en patientsäng och jag halvsov i en hård karmstol. (Kom inte och säg att medföljande har det lätt.)

Så småningom kom läkaren och skrev noga anamnes (heter det så?) och vi skickades vidare till lungröntgen. Då var klockan 14. Christer tvekade inför att gå sträckan till röntgen på grund av andnöden och ville bli skjutsad. Läkaren förslog att jag skulle göra det men jag var tvungen att säga nej för - om sanningen ska fram - så har jag lika mycket andnöd som han har pga egen svår hosta. Han lyckades gå till röntgen men vi gjorde 3 vilopauser efter vägen. På tillbakavägen stannade vi till i kafeterian och tog en snabbfika (inget skvaller om vad vi åt till kaffet)

Väl tillbaka på infektionsmottagningen igen fick vi reda på att vi var tvungen att gå tillbaka och göra om hela proceduren. Det blev något vajsing med bilderna. Så det blev till att göra om promenaden igen. Men sedan skulle vi gå till akuten för att få besked av läkaren för vid det laget var klockan över 16 och då stänger infektionsavdelningen.

Så det blev till att sitta på akuten ett tag och sedan visades vi in i ett undersökningsrum och fick vänta ännu längre. Till sist kom läkaren med andan i halsen och berättade "att vi har sökt er överallt" för de hade tappat bort var de placerat oss. Proverna och röntgen visade ingenting men de skulle invänta ett svalgprov samt ett blodprov för Mycoplasma innan slutligt svar kommer. Och det tar några dagar. Kl 19 kunde vi äntligen sätta oss i bilen för hemfärd.

Och inte fick vi något recept på slemlösande som var vårt ursprungliga önskemål!

Nu låter det som om jag klagar men det gör jag inte alls. Jag är glad för att sjukvården tog oss på allvar och lade ner så mycket krut på oss. Christer känner sig mycket lugnare och naturligtvis även jag. Troligtvis visar testerna att han drabbats av en vanlig bondsnuva och om han undviker att vara nära förkylda människor under den här tiden så kommer det att avlöpa väl.