Ja se karlar!

Guben kom hem i går, torsdag - eller rättare sagt i förrgår - och sedan var friden slut.
Full fart direkt. Efter en stärkande natts sömn (med mycket prat om flygplan i sömnen) så blev det frukost, barberarbesök och besök hos chiropraktor. Stränga order att inte göra någonting! Jag undrar hur mycket den mutan kostade ;-) ? Ett besök på Johanssons affär i Rvk för att köpa flaggor. En vanlig flagga och en med dalavapnet på. De ska sitta på samma väggfäste, är det tänkt. Men vi fick vänta så länge i affären så tålamodet tröt. Vi gick! Besök på banken för nu skulle en bra ränta fixas på bostadsrättsföreningens lån (och vi som inte ens premiärsovit i lägenheten än!) Sedan färd till lägenheten, samtal med ordföranden och vice om protokoll, beställa tid för kurs i brandsyn (guben har ju blivit utsedd till brandansvarig i föreningen), diskutera gårdsfest och hur man bäst fyller gamla damer på 70+. Därefter till svågern och en bön om att få tillsågat en trekant som ska fungera som flaggfäste.

Smått utmattade kom vi tillbaka till stugan. Där fick jag ett glas vin och tidningen och uppmanades att ha det skönt medan han fixade maten (grillat). Det var gott. En stund senare var det dags att kasta sig över datorn (guben alltså) - jag hann inte fram. Plötsligt började han hosta och kippade efter andan - länge. Han drog in andan men kunde inte andas ut (eller var det tvärtom?). Det väste och pep i bröstet och han fick panik. Jag anade att det var en astma-attack. Men det har han ingen medicin mot. Det var riktigt otäckt. Så småningom lugnade det ner sig och han gick till sängs men han berättade att han haft några anfall i Eskilstuna också. Under tiden hade Kicki o barnen kommit. Under sömnen hostade han och var mycket orolig. Jag ringde sjukvårdsupplysningen där de tyckte att jag skulle väcka honom, höra hur han mådde och om det inte var så bra så borde vi åka in till akuten. Jag gjorde så och svaret var att han inte mådde så bra varför jag mer eller mindre tvingade på honom kläderna, packade mediciner och tandborste och lyckades få in honom i bilen. Klockan var då 23.30. Vi hann till Gagnef och sedan ville han hem! Inget kunde rubba honom så det var bara att vända. Jag vågar inte tänka på vad som händer om han får ett nytt anfall. Men jag får försöka få iväg honom till läkare. Tillståndet kan ju vara livsfarligt. Nu är klockan 01.45 och jag säger då bara: "Ja se karlar".